Rockyoga

Det här kan bli intressant...

Yummie!

Jag valde plikten framför läsandet. Resultatet av min egen matexpedition gör mig nästan lika otålig som boken.

Att det tagit oss ända fram till 2013 att komma på att skaldjur med fördel kan konkurrera med (/ut) allt Emil i Lönnebergakrafs på julbordet!

Fast!

Ojojoj, den här riskerar att krossa alla mina planer för idag.

Jag fick Expeditionen i födelsedagspresent i oktober men började läsa den först igår. Och nu vill jag inte sluta. Jag, som vanligtvis är så morgontrött och ett stort fan av att ligga och dra mig halvsovandes både länge och väl, skuttade upp ur sängen idag bara för att få komma vidare i boken.

Nu är det en kramp mellan förnuft och känsla (eller plikt och mod om du så vill): ska jag göra allt på min långa to do, bestående av allt från inköp av skaldjur till julbordet och de sista klapparna till ett yogapass, eller ska jag ligga kvar och läsa fram till lunchen med kompisarna?

Jag må vara djurvän...

Jag är förvisso inte ett fan av att döda djur, inte ens spindlar. Men den här bloggposten som Cissi skickade mig är ändå väldigt inspirerande och sann och talande och välillustrerad och... usch, jag lider med den stackars bloggflickan Hyperbole and Half som bor med alla spindlar! 

Jag tar framförallt med mig visdomen att "It is OK to hate spiders".

JAG HATAR SPINDLAR!

Peter och jag dansar in julen

Peter övertalade mig att öva in ett litet dansnummer så här lagom till jul, och jag gick med på det under villkoret att vi skulle ha matchande kläder, samt att vi kunde låna hans kontor för att öva. 

Det blev ändå rätt bra tycker jag (även om min hatt sitter lite skevt) - så bra att vi bestämde oss för att göra några till, lite mer påkostade varianter: en spansk (jag är ju svag för kastanjetter) och en line dance (Peter är grym på det, från tiden i Austin kan man tänka).

Bra julbord, sång, släkt och larver

Helgen bjöd på mycket trevligt.

Något trött efter Luciafesten avnjöt vi ett bättre julbord med Klanen – the extended version – på Edsbacka Wärdshus. Till min stora lycka fanns det ett skaldjursbord, så jag sket i sillen (inte bokstavligt, där går även min gräns), tog bara symboliskt av laxen (ett strategiskt misstag, helt klart, även om den var väldigt god) och bortprioriterade resten, för att istället gå all in på sikrommen. Avrundat med ett berg frisbeesallad och lite ris a la Malta blev det ett av mina bästa julbord hittills.

Därefter, nu inte bara trött utan även mätt, direkt till genrep för julkonserten. Och därefter, inte helt otippat, julkonsert – en väldigt rolig sådan. De närmast sörjande hade gjort sin plikt genom att köpa biljetter, så Eric Ericssonhallen var fullsatt.

Direkt vidare, nu trött, mätt, hes och endorfinrusig, till familjemiddag på Skeppsholmen, den här gången med mina folks. Trots att vi körde i princip hela mammas sida av släkten kom vi inte ens upp i det antal som Peters familjs vanliga söndagsmiddagar består av. Vad kan jag säga? Vi är få men naggande goda.

Söndagen bestod av en välbehövlig dag av hemmafix (Lave, som varit borta i ett par dagar, hittades och fick en liten pumpa att äta/bo i, t.ex. Det var ett kärt återseende och det var med stort intresse som vi följde hans mumsande väg in i pumpan) och enormt massa julpyssel: jag har tagit fram min adventsljusstake (bättre sent än aldrig), införskaffat en ny ljusslinga till ballen, tänt ljuslyktor på densamma och, hör och häpna, skickat julkort. Jag! Sjukt. För att kompensera myset avslutade vi helgen med att kolla på splatterfilmen The Woman. 

Luciafest!

På väg till Luciamiddag. Jag är ängel utan vingar. Men med desto mer guldglitter och mikrofonfrilla.

Välkommen Lave!

Sedan i morse är Lave av Isbergssalladshufvud - så heter han - installerad i sitt nya hem i blomkrukan i köket. För att inte omställningen skulle bli för stor fick han med sig en rejäl bit sallad i flytten.

Vi ser med spänning fram emot att följa Laves väg från larv till puppa till färdigt djur, och hoppas på att han kommer att bli något vackert och inte något läskigt. Och att han överlever! Vi har dålig koll på hur man håller en larv vid liv, men tänker att om han klarat några dagar i kylskåp borde man klara det mesta. Bara han inte dör av värmeslag!

Usch, det här kan bli lika traumatiskt och psykiskt påfrestande som när jag under mina två månader som ägare till guldfiskarna Stevie & Wanda dagligen oroade mig för att de skulle dö (vilket de sedermera gjorde, mycket tragiskt, men det är en lång och annan historia).

Välkommen Lave!

Vad gör jag nu?!

Ojojoj, vad gör jag nu? Jag hittade precis en livs levande larv (den söta varianten med små ben och ansikte som blir en fjäril eller något) i mitt salladshuvud. Jag kan inte kasta honom i soporna, för då blir han uppeldad på sikt. Och det är iskallt ute, han skulle frysa ihjäl direkt!

Jag tror att jag får sätta honom på din salladsbit i min enda krukväxt och hoppas på att vi får en fin gemenskap, och att han förstår att stanna där och inte får för sig att ge sig ut på äventyr i köket.

Livet de Luxemburg

Luxemburg i helgen: hälsa på Lotta och Nils med Peter.

"Sanna tvingade oss att gå upp kl 4"-tidig flight. Upphämtade av Nils på flygplatsen. Studiebesök hos Lotta på EU-domstolen - Mad Men gone mad style på bygget. Promenad på stan. Lilleputtgulligt. Studiebesök på Nils kontor - The Office gone poor.

Lyxig middag hemma: bland annat frisbeesallad, ostron (som krävde avbrott i matlagningen då vi var tvungna att konsultera Youtube för att lära oss öppna dem rätt), havskräftor (som krävde avbrott i matlagningen då vi till vår förvåning upptäckte att de var råa och därför var tvungna att konsultera Google för att lära oss ett bra recept för att lösa krisen), ostar, och jordgubbar (som krävde avbrott i ätandet då vi var tvungna ta en mättnadspaus).

Lördag: World Bazaar. Vi åt och drack oss igenom Tjeckien, Schweiz, Filippinerna, Österrike, Libanon, Frankrike, Luxemburg, Ryssland, Pakistan, Sydkorea, Peru och Litauen, i sällskap av storhertigfamiljen. Stor uppståndelse.

Middag och dans på stan tills fötterna värkte.

Söndag: frulle med Lotta. Promenad genom stan med alla. Julmarknader. Tomten var där.

Hem igen. Mätta.

Det varLuxemburg det, där siffertrollande expats i gråzonen är i majoritet, de statligt anställda alla är höginkomsttagare och franska, tyska, engelska och luxemburgska mixas flitigt.

Kvällens underhållning

Middag: 20:-
Netflixabonnemang: 79:-
Minspelet hos den nyinflyttade och ganska berusade grannen, som i 30 sekunder kämpat med att få sin nyckel att passa i mitt lås innan jag slutligen öppnar dörren inifrån och frågar om han gått fel: price less.

Hans ansiktsuttryck gick från "Vem fasen är den främmande tjejen i min lägenhet?" 5 sek)  via "Var är jag?" (2 sek) till "Shit!" efter att han läst ett annat än sitt namn på dörren. Hans kompisar skrattade åt honom hela vägen ner till fyran.

Stackarn. Det är inte lätt att hitta hem alla gånger.

Om teknik och IT-hjältar

Återigen har min tes bevisat sig sann: bara blotta närvaron av en IT-tekniker gör att IT-problemet löser sig. Denna gång gällande IP-telefonin. Jag vet inte hur många gånger som jag bett om hjälp av diverse IT-hjältar, som när de kommer till undsättning gör EXAKT samma sak som jag själv gjort, och vips så funkar det. Klart frustrerande.

Jag funderar på att ta min router på healing till en IT-kille. Annars är risken att jag kommer att gå all Office Space på den inom en inte allt för lång framtid, eftersom den har för vana att stänga av sig var 15 minut, vilket har sina nackdelar när man ligger nergosad i soffan och tittar på film...

Bra timing

Satte just på VM-kvalmatchen och skickade direkt meddelande till Peter att Zlatan skulle göra mål. Inom 10 sekunder gjorde han det. Och sen ett till efter ytterligare 5 minuter.

Tyvärr höll inte min power i sig. Men hur bittert det än verkar sluta är jag ändå mäta imponerad över att jag lyckas pricka in 4 mål på mina första 8 minuters tittande.

Go Zlatan!

Sammanfattning av London

Man kan sammanfatta helgen med att vi har snokat runt.

I fredags var vi på en interaktiv teater, The Drowned Man av Punch Drunk. Det var en ytterst märklig upplevelse som knappt går att förklara,  och som lämnade oss mållösa och omtumlande. Det hela utspelade sig i ett stort gammalt nedsläckt lager som var inrett som en filmstudio där publik i masker och skådespelare gick runt efter eget behag bland all rekvisita. Otroligt välgjort. Och man uppmanades att snoka, rota runt och klämma på rekvisitan.

I lördags en utställning på V&A, som nästan var likadan: det var en installation i form av en fiktiv lägenhet, med ett tillhörande manus till en pjäs som utspelade sig i lägenheten.

I lördags natt efterfest hos ett gäng pojkar från NZ, som bodde i den i särklass sunkigaste lägenhet jag någonsin varit i. Den såg ut som om den var hämtad ur Se7en, överfylld av smutsiga tallrikar, smutsiga kläder, trasiga saker, överfyllda askkoppar och ruttna väggar. Och eftersom vi två dagar i sträck blivit uppmuntrade att snoka fortsatte vi vår noggranna husesyn även här.

Intressant.

Great minds share the same taste

Idag blev Cissi och jag svart/vita tvillingar, när vi helt oberoende av varandra klädde oss på var sitt håll (eftersom Cissi och Olivers nya lägenhet är jättestor!) för vår dag på stan.

Bådas Dagens outfit var svarta låga boots, svarta leggings, kortkort veckad kjol, tunn stickad tröja, svart vintage-skinnpaj och utsläppt hår i mittbena. Största skillnaden bestod, förutom att blondinen sportade ljusa plagg och brunetten mörka, i att min scarf var mönstrad och Cissis inte. Är man kompisar så är man.

Vi skrattade hyfsat mycket när vi såg varandra, och kände oss som två uniformerade skolflickor när Oliver vinkade av oss med några visdomsord medan vi struttade gatan ner mot stan.

Londonpepp!

Flygstrumporna är på, incheckningen är avklarad, stolen är vald, boardingpasset är nedladdat och väskan är packad - rekordlätt och rekordtunn dessutom, så funkar som handbagage.

Ikväll bär det av mot London, Cissi och Oliver!

Note to self

Note to self: läs mina notes to self.

Jag vet att jag tidigare gjort ett inlägg på temat Note to self, där noten var att inte dricka massor av stark espresso strax innan läggdags.

Den noten verkar dock han hamnat långt in i en avlägsen låda längst bak i hjärnan, för igår gjorde jag just det igen (och Peter likaså), med resultatet att jag låg vaken och vred mig hela natten (och Peter likaså).

Och ironiskt nog försöker jag nu bli piggare med just espresso...

En busschaufför, det är en man med glatt humör

I morse hade jag inte pengar på SL-kortet (tror hela reskassan gick till Södertäljeresan i lördags). Jag fick därmed utstå den publika förnedringen/stressen i att registrera mig för SMS-biljett, ståendes längst fram vid förarhytten. Som chauffören sa: är du redan registrerad går det snabbt, annars tar det JÄTTELÅNG tid.

Och mycket riktigt: det tog från Grevgatan fram till Hötorget innan jag var klar (svetten bröd ut redan vid Norrlandsgatan), men busschauffören var bussig (pun intended) och hade tålamod. Sen gratulerade han mig till att vara snabb: en kille i min ålder hade hållt på från Gärdet till Centralen, så jag fick en hi-five och ett leende, och dagen började så mycket bättre än den kunde ha gjort.

(Förra veckan vägrade chauffören köra innan kvinnan i min situation betalt, med resultatet att vi blev stående 5 minuter. Snacka om svettigt!)

Om att boka tidig yoga

Förra veckan hade jag bokat ett yogapass klockan sju på morgonen. Kvällen innan ställde jag klockan extra tidigt för att gå på detta yogapass. Men när klockan ringde extra tidigt på morgonen insåg jag att jag trots allt tänkt fel och ställt klockan 30 minuter för sent.

Den här veckan ett nytt försök. Igår när jag gick från jobbet tittade jag i min kalender och konstaterade att yoga stod på menyn denna morgon. Hurra, tänkte jag. Revansch. Nu jäklar. Och i morse 07.40 när jag snoozade som bäst slog det mig att jag hunnit glömma bort det där passet totalt.

Note go self: Yogapasset kl 7 på tisdagar är inte för mig. Jag kommer inte att bli en sån där härlig människa som yogar innan jobbet. Jag är en snoozare, inget annat.

Om energi och att våga prova något nytt

Fredag = hej och välkommen helgen!

Avslutar arbetsveckan med ett pass på gymmet på 9:an. Fint väder = fin utsikt = mer energi = bättre träning - hoppas jag. Jag har typ noll sug att träna just nu, så kan lika gärna bli att jag drömmer mig bort i solnedgången, sakta och frånvarande trampandes på maskinen.

Senare ikväll väntar middag med tjejerna på stan (på något nytt ställe, hör och häpna! Vi är annars vänner av begreppet "Varför ändra ett vinnande koncept", och tenderar därför att gå till samma tre ställen jämt: Sturehof, Riche och Nybrogatan 38. Nu skall vi alltså våga oss på något nytt, och det är med skräckblandad förtjusning som jag väntar på besked om exakt vad detta "nytt" innebär).

I övrigt får vi se vad helgen har att erbjuda. Om jag få önska skulle jag vilja ha 50/50 sol och ösregn, så att man kan kombinera långa promenader med TV-serier och häng i soffan.

Sleepless in Stockholm

Typiskt.

Var trött. Gick och lade mig rätt tidigt. Var fortfarande trött. Låg och läste lite. Blev tröttare. Släckte. Blev inte tröttare. Gick på toa. Tillbaks till sängen. Blundade. Frös lite. Tänkte.

Tuggar lite på bettskenan. Byter ställning. Tänker. Är hungrig. Och helt slut. Men ändå: Klarvaken.

Det har gått en timme. Suck.

Russinen ur kakan

Så var jag helt plötsligt ett år äldre. Måste säga att helgen bjöd på ett fantastiskt fyrverkeri av färger med hösten i all sin prakt - vilket är en väldigt gammal och mossig sak att säga.

Har under veckan fått länkar skickade till mig från mina vänner, troligtvis som en hint om att jag är gammal och mossig, men förhoppningsvis sända med kärlek.

London in your early 20's vs your late 20's - stämmer väl in på Stockholm också vill jag lova

Jag kan skriva under på nästan allt. Och det värsta, men samtidigt det bästa, är att jag är rätt nöjd med att vara gammal och mossig (vilket i sig är en gammal och mossig kommentar som jag brukade förakta mina föräldrar för att undslippa sig, och som jag lovade mig själv att aldrig säga, och verkligen aldrig mena). Som den här länken förklarar så bra:

29 underrated things about being in your late 20's

Jag kommer att rocka 32 och kommer att plocka russinen ur kakan: glatt barnasinne med självförtroende. Nu köööör vi!

Glad fredag!

Aaah, vilken lyx! Passar på att fira den sista fredagen som 31-åring genom att ta ut en kompdag idag. Frukost i sängen, sol, yoga och kanske någon utställning står på agendan. Glad fredag!

Man it feels good to be a gangsta

Det fina med att vara i ett förhållande är att man har någon som tycker om en precis som man är. Och man vet inte på förhand vilka oanade kvalitéer den andre har.

Peter fick en snäll, fantastisk och omtänksam tjej, som ibland får psykbryt och som har noll tålamod med teknik som inte funkar.

Och jag fick en wanna-be gangsta med förkärlek för roliga Internetbilder.

Glad Kanelbullens Dag!!

Min favorithögtid nästan! Minns första Kanelbullens Dag, år 2000. Anna och jag bodde i Paris, och begav oss till Svenska Kyrkan som dagen till ära bytt ut oblaten mot bullar. Jag har aldrig varit så kristen som då.

Dags för första bettet!

Nykär

Jaha, så var man fast igen. På samma sätt som jag spenderade all min lediga tid med Netflix för ett år sedan, längtar jag nu ständigt efter att komma hem till HBO. Med min nyinförskaffade kabel mellan dator och TV blir upplevelsen dessutom så mycket större.

Jag är ledsen Nettan, det är inget personligt mot dig. Jag älskar dig fortfarande, men HBO kan ge mig saker som du inte kan. Ni får helt enkelt dela utrymmet i mitt hjärta.

Idag har jag varit duktig och bara tittat på ett avsnitt av Game of Thrones...

(Och jag frågar mig samtidigt: är denna tillsynes oändliga tillgång till bra serier och filmer en vän eller fiende till mitt IRL-förhållande med Peter?)

Fallskärm: check

Så idag var det dags. Det som jag funderat på att göra i 16 år, som jag aktivt tänkt göra i två, och som jag skjutit upp att boka i ett. Hoppa fallskärm.

Ångesten var blandad med förlikning med tanken på att jag skulle dö. De stunder där acceptansen inför vårt öde tog över var bäst, eftersom de utgjorde en paus i ångesten.

Flygresan upp var inte så farlig som jag trodde, inte heller det faktum att dörren utgjordes av ett plastjalusi. Men helvete, det är ju helt sjukt att hoppa ut ur ett plan!

Jag visste att vi skulle upp på 4 000 meter. Jag såg på en av instruktörernas mätare att vi nått vår höjd, och frågade min instruktör om det var dags snart. "Nej nej, det där är feet. Vi är bara på knappt 1500 meter, så det är längt kvar."  Där någonstans insåg jag att vi skulle HÖGT upp. Väl uppe kändes det och såg ut som att vi var på samma höjd som man vanligtvis åker på när man flyger till Göteborg. Men med den skillnaden att över 50% av passagerarna på den här flighten såg lätt dödsförskräckta ut, och med god anledning.

Låtsasdörren öppnades, folk började trilla ut, och snart var det min tur att sätta mig och dingla med benen utanför planet. 4 000 meter upp. Sjukt! Jag är fortfarande förvånad över att jag inte gjorde något motstånd. Min tandemhoppare Niclas var ett bra stöd, och jag gissar att jag varken ville göra honom besviken eller skada honom.

Så, på hans fråga "Är du redo?" svarade jag faktiskt ja. Och så bar det av. Volt ut, sen rasande snabbt ner. Sjukt häftigt, och sjukt blåsigt. Ungefär som att försöka andas med huvudet ut genom bilfönstret i full hastighet.

Sedan dinglandet. Och lyckan över att veta att fallskärmen löste ut. Härligt, in genom molnen, snurra runt, sväva vidare. Jag kunde från luften se att stackars pappa som skulle komma och titta inte hunnit dit i tid, eftersom vi startade tidigare än beräknat. Tillslut landade vi, med ett brak. Jag mjukt på rumpan, Niclas med en kullerbytta över mig.

Fallskärm: check!

(Pappa, som kom minuten efter att vi tagit av oss våra selar, tvivlar på att vi faktiskt har gjort det, och jag är beredd att hålla med: det var så surrealistiskt att det känns som en dröm nu i efterhand.)

Lördag: VAP

Igår mådde inte Peter så bra, så jag fick ägna dagen åt att vappa. Jag försåg stackarn med pannkakor, glass, sylt och färsk frukt. Helt OK, eftersom jag fick sympati-äta och sympati-titta på film halva dagen. Det blev både Girls, Game of thrones och SATC på nya HBO-kontot, gött värre!

Lockande

Bastun på kontorshusets gym. Står här och värmer mig lite innan träning eftersom jag är stelfruen. Lockande att hoppa över det där träningsmomentet och stanna kvar här istället...

Min sista fredag någonsin?

Det här kan bli min sista fredag någonsin. Tanken slog mig just, och det känns inte så bra faktiskt.

Jag skall hoppa fallskärm på söndag, och då vet man aldrig hur det går. Sedan jag bokade har jag försökt förtränga allt läskigt för att inte kollapsa av nervositet, men när jag tillåter mig att tänka på det så är det faktiskt ett rätt oflott upplägg på så många sätt.

Dels hela ångesten i att åka upp i ett plan som är litet som en konservburk.

Därtill att man skall bli utkastad ur konservburken.

Själva fallet tror jag mest blir coolt, och svävandet efter att någon sansad person kommit ihåg att dra i livlinan blir nog superhärligt (med min gråtupplevelse i Eclipse för några vekcor sedan så räknar jag dock med att chocktårarna kommer att flöda).

Men.

Dels slog det mig just att skärmen kanske inte alls kommer att vecklas ut.

Dels kom jag på att det inte är helt omöjligt att jag kanske, i panik och av misstag, kommer att knocka min tandemhoppare i samband med att han mot min vilja försöker få ut mig ur planet, och på så sätt göra honom oförmögen att göra sitt jobb, som ändå kan anses vara i princip hur viktigt som helst.

Tänk så hemskt! Hur ska jag rimligtvis kunna landa oss på ett säkert sätt, om han hänger där helt medvetslös och med blodet forsande? Om jag ens lyckas hitta rätt snöre att dra i. Man kan ju hoppas att det är som på Gröna Lunds Vinst-varje-gång-lotteri, att alla snören leder till utveckling av skärmen.

Oj oj oj. Nu fick jag ont i magen igen.

Hej kyla

Inte så, men vad hände med vädret? Trodde att vi var överens om att vi skulle köra en successiv nedtrappning av temperaturen, inte gå från 20-6 grader på en vecka. Min investering för "framtiden" som jag gjorde i söndags i form av en dunväst visade sig gälla en framtid som redan blivit nutid.

Men, jag klagar inte - det är ju sol! Jag trotsar kylan och avnjuter min lunch-latte macchiato uppe på balkongen på 9 våningen, ihopkurad i ett nästan vindstilla hörn.

Dagens gulligaste

Blev just varm i hjärtat efter att ha fått den här presenten av tjejen som tömmer posten i kontorshuset. Kokosbollarna hade dessutom föregåtts av ett hjärtligt tack.

Anledningen: jag hade lagt ett privat och förfrankerat brev i jobbets utkorg, och satt på en post-it där jag frågade om det var ok att lägga privat post där eller ej.

Det visade det sig att det inte var, men eftersom jag frågade så snällt blev jag alltså belönad med denna fina behandling av Maria - vilken underbar människa!

Fördelen med kaniner

Mitt i allt det hemska som händer i Nairobi kan jag inte låta bli att le åt denna redogörelse i DN från en familj som tillsammans med 150 andra gömde sig i ett förråd inne på Westgate under skottlossningen:

"Familjen Yngrot satt i drygt tre timmar bakom den barrikaderade dörren där alla gjorde sitt bästa för att vara så tysta så möjligt för att inte röja sitt gömställe.
Hur gick det att få sonen att förstå att det var viktigt att hålla tyst?– Egentligen är det ganska enkelt. Man får se till att inte överföra sin egen rädsla. Man talar med honom om Kalle Kanin och ludna öron och leker med pappbitar. Min fru satt och berättade kaninhistorier under tre timmar.
Tvåårige Karl tycks inte ha insett vilken allvarlig situation han och hans föräldrar befann sig i.
– Han tycker han har haft sin bästa dag på länge. En hel dag med kaninhistorier. Och han tyckte fortfarande det mest var kul när jag lyfte upp honom, duckade och rusade ut ur gallerian."

Jag, ett kaninfan av rang (tror jag som barn hade ett 20-tal gosekaniner hemma - Stora, Lilla, Minsta och Största; Peter, Benjamin, Flopsy, Mopsy och Topsy samt Mrs Rabbit - ni vet, Beatrix Potters söta lilla familj som alltid hotades att bli uppätna av den elake trädgårdsmästaren - för att nämna några) kan nu lägga fram ytterligare ett argument till varför kaniner och kaninsagor är bra.

Läs hela DN's intervju här.

(Parentes)

(Jag insåg att mitt liv är på tok för mycket Svensson och för lite Stones, så jag kör en kompromiss på min melankoliska längtan: den där cigaretten representeras av en massa tända ljus, rödvinsflaskan är öppnad (det är fördelen med skruvkork) och balkongen - äsch, matbordet går lika bra. Och dessutom åt jag popcorn till middag - är inte det rock'n'roll så vet jag inte vad!)

Revansch-söndag

Ljuva dag! Om min lördag var sådär, med trista ärenden, stress i magen, lätt ångest över inget och lite allmänt oskön känsla i kroppen, så tog min söndag full revansch.

Skrattade så jag grät åt Triss-vinnarens inte helt lyckliga barn på Nyhetsmorgon.

Tog en lång lång promenad bort till Hagaparken med Maggie, Alexandra och lilla J. Fikade och snackade om livet.

Fixade mina sista ärenden på Fältöversten.

Såg Monica Z med Necking. Faaaan-tastisk! Har just kommit hem och är helt pirrig i hela kroppen för att den var så bra. Edda Magnason var helt underbar på alla sätt och vis (tjejen gör skådespelardebut, och sjunger själv i filmen, fatta!). Kostymen var ljuvlig. Man fick skratta, skämskuddas och gråta. Aaah. Se den!

Nu sitter jag hemma och lyssnar på Monica och skulle bra gärna velat sätta mig på balkongen med ett melankoliskt glas vin och en cigarett. Om det inte vore för att det regnar, jag inte har någon öppen flaska vin och aldrig har rökt en cigarett i hela mitt liv.

... Och samtidigt i Stockholm

Och samtidigt i Stockholm påbörjas, eller ska jag säga fortsätter, den eviga jakten på ett par skor som uppfyller kriterierna snygga, varma, bekväma, vintertåliga och halksäkra. Förra året gav jag upp. Kriteriet Snygga ställer sig ofta i motsats till bekväma och vintertåliga när det kommer till vinterskor. Återstår att se Hur länge jag orkar leta i år.

Attentatet mot Westgate, Nairobi

Usch vad läskigt - läser om attentatet och gisslandramat i Westgate Shopping Mall i Nairobi som fortfarande verkar pågå. Hoppas egoistiskt att mina Nairobibaserade kollegor befinner sig på säkert avstånd därifrån, och att dödssiffrorna inte blir högre. Jag handlade själv mat i Westgate Shopping Mall för knappt två veckor sedan när jag var där, vilket så klart gör det hela ännu mer verkligt för mig. Hu!

Skärpning!

Äntligen fredag! Just kommit hem från jobbet och ätit en sallad i soffan. Lång vecka med massor att göra och ta igen på jobbet sedan Kenyaresan förra veckan, så känner mig hyfsat mör nu. Jag har inte riktigt hunnit med mig själv sen jag kom hem: tomt på mat, ostädat, tvätt, post, mig själv och en massa admin som behöver fixas. Har levt veckan i någon form av undantagstillstånd, och borde nästan omyndigförklaras efter att för fjärde dagen i rad ha glömt bort att handla mat. Ser fram emot att ställa mig själv tillrätta i helgen!

Jag har tur jag

Jobbat tills nu och är nu på väg hem för att däcka i soffan. Världens bäste pojkvän förser mig, för andra gången sen i lördags, med mat, hemma hos mig. Ikväll vankas fiskpanetter med potatis.

Jag känner mig bortskämd och är väl medveten om vilken tur jag har, och känner mig samtidigt som en skurk som låter honom och den varma maten vänta.

Hoppas han tar tillfället i akt och hämnas på nåt kul sätt, typ genom att klottra i mina böcker, bädda säck eller vända uppochner på alla tavlor.

Dagens outfit

Dagens outfit hänger i ett torkskåp. Man kan sammanfatta det med att när jag tittade ut genom fönstret i morse gick folk utan paraply. Så jag bestämde mig för att ta cykeln, och klä mig i vad jag trodde var vattentäta skalkläder. Det borde jag inte ha gjort. Vid Östermalmstorg var jag dyblöt in på bara huden, men hann inte hem och byta om och ta bussen. Så jag trampade på. Och fick hänga ALLT på tork. Nu sportar jag diverse ihoplånade gympakläder. Väldigt moderiktigt.

Hemma igen

Så fort jag, men inte mitt bagage, kommit hem tog jag veckans första, långa, varma, sköna, underbara dusch. Sen kom underbare Peter med lyxfrukost. Därefter fick vi sova på soffan. Peter sympatisomnade han med.

Nu rockar vi loss på Gröna Lund, och jag inser till min fasa att jag är på god väg att bli tant även när det kommer till bergodalbanor.

Peter, the youngster, tvingar med mig på Insane och Eclipse. Den förstnämnda gav oss båda kramp i käkarna och stjärnor för ögonen, den andra fick mig att gråta en skvätt och hacka tänder av ren chock. Men den var härlig och vacker, så vitt jag såg genom tårarna.

Nu återstår Vilda Musen, Twister och att vinna på chokladhjulet. Hittills har det gått åt fanders, men vi ger inte upp!

Sjunde dagen i Kenya

Fredag: Piggast av alla efter min ofrivilliga vila. Började med att besöka Harold, en supertrevlig och ambitiös man med fin gård. Han och hans nio syskon hade ärvt varsin del av föräldrarnas mark, och han hade på så sätt kunnat köpa den gård han idag hade. Brorsan Richard hade köpt grannfastigheten. Härliga människor som hade mycket att berätta och som poserade glatt inför kameran, och bjöd på en fantastisk hibiskussaft efter besöket.

Åkte vidare till nästa bonde, en kvinna som drev en liten gård med äggproduktion. Ylva intervjuade henne, och under tiden passade jag på att prata med grannfrun som kommit över för att hälsa. Oh my God säger jag bara!

Evelyn som hon hette, berättade om hur hon med fyra egna barn och tre adoptivbarn, som hon tog hand om efter att deras föräldrar båda dött i HIV, hade blivit utslängd från sitt hem och jobb som inneboende hemhjälp i Nairobi, eftersom de tre adoptivbarnen inte fick plats enligt hennes chef. Hon fick då en jordplätt av sin man i hans hemby att flytta till med barnen. Själv stannade han i Nairobi för att fortsätta jobba som hemhjälp.

Helt utan erfarenhet av att bruka jord tog hon sig an uppgiften, med lågt resultat. Efter fem år kom mannen till byn, efter att ha insjuknat i prostatacancer. De var barskrapade, men kämpade på. Sen kom hon i kontakt ned Vi-skogen genom en kvinnogrupp som hon är med i.

På två år har hon med vår hjälp, både gällande jordbruksteknik och spara/lånagrupper, lyckats bygga upp gårdens produktivitet så att hon nu tjänar bra ned pengar, kan betala för barnens skolgång och har stora planer för framtiden. Dessutom har hon börjat odla ett träd vars bark hjälper mot prostatacancer, och hennes man är på bättringsvägen. Vilket livsöde! Och vilken kvinna! Och vilken vändning!

Avslutade denna mycket givande dag med lunch på byns samlingslokal. Därefter en skratt- och sångfylld resa på 2,5h till flygplatsen i Eldoret, lekandes bandleken. Linda kapitulerade pga kissnödighet, och Ylva kastade in handduken pga uppsvälld hjärna.  Marcus och jag kom till final, och har ännu inte avslutat. Vi har nu två pågående spel, ett där han har två pluppar av tre, och ett där jag har det. Spännande värre.

Nairobis nerbrunna flygplats bjöd på ganska mycket förvirring och väldigt mycket hunger. En liten yoghurt och en sparad flygplanspåse nötter fick utgöra middagen. Fokus nu: sömn! Imorgon vaknar vi upp i Amsterdam. Väl hemma ska jag äta frukost med Peter, det blir mysigt!

Sjätte dagen i Kenya

Torsdag: Givet min status igår, och det faktum att mina ben mest påminde mig om konsistensen av spaghettin på en svensk vägkrog någonstans mellan Sälen och Stockholm (tänder, ja till och med gom och tunga, var överflödiga - minns fortfarande den måltiden med skräck), stannade jag på hotellet idag.

Satt i skuggan och läste en bok om biståndsbranschen, Innan floden tar oss, som hittills känns relevant och som har hög igenkänningsfaktor sedan min tid som +1 i Cape Towns diplomatkretsar med Edo.

Lyckades med en imponerande telepatisk träffsäkerhet gå ut till parkeringpalatsen i precis det ögonblick som de andra kom in med bilen från dagens fältövning (detta kanske inte låter så märkvärdigt, men betänk att vi inte haft tillgång till någon form av kommunikation oss emellan eller pratat om tider i någon form på hela dagen), och fick sedan höra om deras dag som varit bra mycket mer händelserik än min, bestående av möten med både en 115-årig kvinna och en 13-barnsmamma.

Det enda jag kunde berätta om var att jag nästan prickade in att solen stod i zenit, ett kraftigt åskväder, en katt som jag bjöd på min rislunch, en bräkig amerikan och rika, golfande kenyaner (vårt hotell är i svenska mått mätt att jämföra med ett vandrarhem, men fungerar här som en anrik country club för den minoritet som har råd) vilket känns mal placé mitt i den i övrigt väldigt spartanska miljön här.

Fjärde dagen i Kenya

Tisdag: Idag fick vi se verkligheten. Vi besökte bönderna Samson och Lilian som jobbar med agroforestry med vårt stöd sedan tre år. Riktigt häftigt att se och höra hur de gått från ägare av en bit obrukad mark, till självförsörjande bönder på en fint hållen gård på bara tre år. Med hjälp av spara/lånagrupper kan de göra långsiktiga ekonomiska planer som innefattar både kontanter och getter, de har pengar över för att betala barnens skola och de har möjlighet att äta tre varierade mål mat per dag. Allt som jag läst och hört om, fast på riktigt, live! Grymt!

Åt lunch på det lilla lokala kontoret, och var extra tacksam över att vara priviligierad nog att ha ständig tillgång till  riktiga toaletter när jag besökte det skjul med hål i golvet som fanns att tillgå på kontoret.

Skumpade 25 glada mil längs den afrikanska verkligheten, glatt lekandes - och regerandes i - bandleken med Marcus i baksätet (ni vet, jag säger Carola, Marcus säger Anna Book, jag säger Kent osv) i goda 1,5 timme, bara avbrutna av en lättare punktering som snabbt löstes av de flesta av männen, medan Marcus slog ett slag för jämställdheten och satt på åskådarplats med oss tjejer och skrattade åt magsjukehistorier.

Det där med magsjuka kan man skratta gott åt. Och resor på den Kenyanska landsbygden förbrödrar även på så sätt kan jag säga. Jag undrar om det finns någon effektivare form av teambuilding?

Väl i Kitale fick vi en rundvandring på vårt Olof Palme Agroforestry Centre, en exemplariskt välskött trädgård tillika museum som förklarar vad vi gör.

Kom fram till vårt hotell och tog en välbehövlig fesljummen vaskning i den glada duschen med sån där roulette i form av en elektrisk vattenvärmare som sitter på duschmunstycket. Känns alltid lika spännande att använda sådana, men min tumregel är att man får vara glad så länge det inte slår gnistor om dem.

Avslutade ytterligare en bra och intensiv dag med en bastant indisk middag och kunde konstatera att vi även ikväll kommer kunna somna utan större problem.