Jaaa! Kyss Mig!

Kyss Mig levererade! Mycket ångest första 1h30, men sen blev slutet och allting gott, och Maggie och jag har hopp om livet igen. Tur! Det här hade kunnat sluta riktigt illa...

Ångest och feel-bad!

Maggie och jag kurerar oss filmkväll. Vi var sugna på feel-good och komedi. Så då valde vi Nawals Hemlighet, och har haft ont i magen i 2h10. Nu hoppas vi bli av med ångesten genom Kyss Mig, som handlar om gaykärlek mellan straighta plastsyskon. Högoddsare, men hoppet är det sista som överger människan.

Kärlek!

Fantastisk vårdag! Humlegården är full av folk och nästan varje bänk är upptagen av soltörstande människor som läser, jobbar, vallar barnen eller bara sitter.

Fåglar, krokusar, latteföräldrar och hundar slåss om utrymmet, och själv sitter jag bara och njuter av att våren äntligen är här!

(Och observerar hur alla barnvagnar, som ockuperat första parkett i bänkklustret, går samtidigt, som på en given signal. Konstigt. Men inte mig emot, eftersom deras avtågande gjorde att ett störande element i form av en argt skrikande bebis, nu är borta. Dessutom verkar det skolkande killgänget bakom mig ha sett detta dom sin cue för att börja spela fotboll istället för att röka, så även den lilla luktdetaljen är löst. Istället sitter jag och bevittnar dramat som utspelar sig ett par bänkar bort: ledhunden Otto, en gul labbe, får oförtjänt skäll för att han först rymde (något som berodde på att Ottos mattes son av misstag trampade på Ottos tass) och nu smaskar i sig en glasspinne, vilket inte uppskattas av Ottos matte. Jag anar att hon inte vill att hennes extraögon ska sätta i halsen och kvävas.)

Om Ryan Gosling, de nordiska språken och Converses. Och utpressning.

Igår var det konferens. Efter middagen på Undici gick några glada vidare till Kåken, och då hände massor av saker. Bland annat:

• Vi fick skäll av en galen tant på 7Eleven som tyckte att vi var för högljudda. Hon ville helst att ingen skulle prata, och att 7Eleven skulle strypa sin musik. Men sen blev vi kompisar.
• Lovisa och jag intervjuade alla i toakön om vad de egentligen tycker om Ryan Gosling. De flesta gav honom tummen upp, många hela kärleksförklaringar. Mycket bromance blev det. Ingen ville dock försöka sig på svanhoppet från Crazy, Stupid Love.
• Jag utbrast glatt till en kille, som inte tyckte så mycket om Ryan, att "Oh, du är norrman ju!", eftersom han pratade norska, varpå han svarade "Nej, jag är från NORRLAND. Jag pratar SVENSKA!". Den var rätt tuff att snacka sig ur.
• Mina Converse blev först synade och sedemera dissade av en liten, liten 12-årig über-banker, som senare föraktfullt viftade med handen på ett sätt som jag tror Louis XIV brukade göra när han pekade ut var pöbeln befann sig. Detta som svar på frågan "Har ni bankers sett mina mediebyråkompisar?". Vad han gjorde på ett Converse- och mediebranschställe som Kåken när han uppenbarligen föraktar Converse och mediebranschen förtäljer inte historien
• Erika och jag dansade en avancerad variant av buggdans med Joakims Arsenalhalsduk som redskap
• Gabbe och jag berättade hemlisar för varandra över Fireballs
• Petter glömde sin datorpåse under baren. Jag hittade den, och SMSade att han kunde få tillbaks den utan elaka kommentarer mot en ringa lösensumma. Men han fick aldrig SMS:et, och hann således komma hem, upptäcka misstaget och gå hela vägen tillbaks till Kåken innan han fick reda på att datorn var i säkert förvar med oss. Och eftersom han aldrig betalade mig och Gabbe den ringa lösensumman så känner jag att jag har rätt att skriva om det här.

Efter en sån kväll är det inte undra på att man är lite trött idag.

Living the myth

På Access jobbar vi med event. Typ blåser ballonger och så.

Nej, dags att sticka hål på den myten: idag har vi konferens på Summit och ska berätta för våra kollegor vad vi egentligen pysslar med.

Vår, tjohoo!!

Idag firade vi in våren med att ta en kaffepaus ute i sooolen. Observera att jag stod i T-shirt. Och att jag inte hade gåshud. Och att vi stod där i säkert en kvart. Och att Lena och Sandra var överklädda. Tydligen är det närmare 15 grader ute. Fina grejer!

Som i Cape Town

Fick just den här fina bilden av Marianne. Är väldigt överraskad eftersom Desmond som tog fotot verkade lite halvt osäker på hur kameran fungerade, men det blev ju en riktigt fin bild som fick med både oss, Romeo, garageinfarten och havet. Well done D!

Såna dagar kan man sitta och drömma sig tillbaks till nu. Och det är rätt lätt att få CT-känsla här på kontoret eftersom solen skiner in genom fönstret och vår trasiga ventilation gör att vi har 27 grader på vår avdelning. Om jag installerar en fläkt som blåser vilt i ansiktet också så blir det snarlikt.

Krig

På TV är det krigsfilm, Black Hawk Down. Men det är inget mot vad det är mellan mig och Steve J. Sagan om måndagsexemplaret till MacBook Pro fortsätter. Jag har allt att förlora på att gå till attack (datorn är betald och Steve kan bli svår att gå tag på), så jag kniper käft och försöker lugna mig och mina magsyror genom att titta på fruktansvärda krigsscener på TV. Det går sådär. Helst hade jag velat sätta på nån lugn musik på Spotify, men DET GÅR INTE EFTERSOM DATORN HAR HÄNGT SIG!!

Etta kort år!

Idag är det ett år sedan Edo och jag träffades. Tiden har gått galet fort! Det känns som igår, som det så klyschigt heter.

Gulle-Edo var fantastisk som alltid, och hade ordnat en stor fin bukett rosor som stod på mitt skrivbord i morse när jag kom till jobbet. Inte bara gjorde han mig överlycklig, han skänkte även lyckorus åt mina romantiskt lagda kollegor.

Dagen till ära fick jag en fin bild på oss från Marianne från dagens Cape Times.

Om tröttheten och helgen

Inser att jag inte skrivit på länge. Det beror dels på att det inte är så mycket att rapportera, dels på att jag har fullt upp med att inte göra så mycket alls. Till exempel med att återanpassa mig till vardagslivet. Vilket gör mig otroligt trött. Så man kan nog säga att när jag inte sover så kämpar jag för att hålla mig vaken.

Helgen bjöd i varje fall på fin-fint häng med Bella på Nybrogatan 38 i fredags, ackompanjerat av lika fin-fin pasta och rödvin. Igår körde jag flytt från en kompis-lya till en annan (Necking och Maggie, jag är er evigt tacksamma för att ni förbarmar er över mig!) följt av gött häng med Jonas på Skeppsholmen, och sedan oslagbart schlagerhäng hos Erik med mig och Alex som grymma VJ's. Och idag nyttig dag: löprunda med Maggie runt lilla Djurgårdsvarvet, följt av promenad med Sussie runt långa Djurgårdsvarvet. Fina grejer!

Tack för en bra helg, alla vänner!

Hemmamys

Sitter och äter hemlagad doppa och tittar på Antikrundan. Så maffigt program! Idag är det många som blir glatt överraskade. Då är det extra kul. Och så gillar jag att det är så svårt att gissa om de ska säga att det är skräp eller skatt. Dramaturgiskt mästerverk är vad det är!

Årets första snö

Idag var Helena och jag i Umeå på rek-resa inför ett event. Där fick jag mig en riktig dos vinter, för första gången i år: snö, halka, istappsvarning, handbromssladdar på en stor tom parkering (wiii!) och annat som hör vintern till.

Som bonus fick vi titta på bidragen i den årliga snöskulpturtävlingen.

Och så fick vi skratta åt några snötäckta cyklar.

Ytterligare en bonus (som hade med Umeå att göra, inte med vintern) var att vi lyckades träffa alla som vi behövde träffa lite sådär på volley, inom loppet av nån timme. I Stockholm skulle motsvarande ta två veckor att styra upp. Här kom killen som vi hoppats hinna träffa fram helt otippat till vårt lunchbord och inledde med frågan "Är det ni som är från Stockholm?". Perfekt!

Otippad respekt

Jag tillhör den skara som dömt ut Patrick Ekwall som en överstylad sportprofil som mest hänger på Hells och V. Men jag har vunnit en helt ny respekt (som nästan övergått i beundran) för honom efter att jag började läsa hans blogg och upptäckte att killen är riktigt rolig.

Det hela började med att jag, när jag frågade mina föräldrar om det hänt något spännande under de fyra månader som jag varit borta, fick svaret att "Ja, det har flyttat in en KÄNDIS i Culjats hus!" (För att vara mer precis så är det väl så att en KÄNDIS köpt Culjats hus och flyttat in efter att de flyttat ut, men i min familjs värld så tillhör huset på gatan för alltid den granne som bodde där när vi flyttade in 1984. Således har det bott en främling i Björnums hus i närmare 15 år.)

"Oj, en KÄNDIS! Vem DÅ?" frågde jag.

"Det vet vi inte. Vi har hört hans namn flera gånger, men vi glömmer bort det hela tiden." Så känd var han alltså. Men jag fick i varje fall reda på att det var en "han".

"Han är kanske 50 och tydligen sportjournalist och rätt fräsig" fortsatte de.

Så väl har Ekwall lyckats branda sig att han i varjefall låg top of mind efter de ledtrådarna. Och ja, de trodde att han kanske hade en 10-åring (vilket jag av nån anledning vet, kanske för att jag lyssnar på Mix Megapol där han är vikarie för Timell ibland).

Så jag googlade upp hans blog, och mycket riktigt, där stod det både det ena och det tredje om hans flytt. Och medan jag läste så märkte jag att jag inte riktigt ville sluta. Jag liksom fortsatte att läsa inlägg efter inlägg. Lite som när man inte ville erkänna att man är intresserad av någon, men ändå hängde i  vederbörandes hoods, lite sådär casually. Så rolig är han. (Jag sållar dock bort allt som har med sport att göra. Fotboll är ju mest bara trams. Det är lull-lullet runtomkring som är bra.)

Och när jag läste inlägget om hur han kämpade med att installera sin TV förstod jag att killen är något att lita på. Inte bara har han gott omdöme i val av gata, dessutom förstår han mig som ingen annan (tror jag i varje fall; jag har inte tagit upp det med honom personligen än, men om jag ser honom så ska jag bjuda in honom på en pratstund om vilket djävulens påfund teknik är).

Så, månadens stora nyheter: Patrick Ekwall har blivit grannar med mina föräldrar och jag har omvärderat kändisen som flyttat in i Culjats hus.

Ny hobby

Efter ett halvår av Wordie fördie har favoritspelet bytts till Draw Something. Fantastiskt roligt! Det handlar, inte helt oväntat, om att Draw Something. Och sen ska någon gissa.

Ofta blir resultatet inte så mycket snyggare än teckningarna man gjorde som treåring, men det skyller jag på att ett pekfinger inte är lika spetsigt som en penna (och tur är väl det). Lägg där till liten yta och få färger att välja bland, så är fulheten ett faktum.

Det verkar inte spela någon roll om man är typ 60, man och egenföretagare i Bromma, eller mellan 24-45, kvinna och i mediebranschen i Stockholm. Fult blir det oavsett.

Här kommer ett smakprov på de senaste konstverken. Jag hoppas att ingen tar illa vid sig. Vare sig konstnärer eller avbildade personer.

Gissa gärna.

Jag heter som vanligt Wendti, om någon vill utmana mig.