Det är alltid lika gött att få skriva sånahär lappar och sätta upp på skärmen på skrivbordet. Speciellt om man får rita en kyckling som ser ut som en krullig anka (såna har jag i och för sig sett i Sydafrika ) och en kanin som ser ut som en lömsk mördare (en sån har jag bara det i Donnie Darko, och det är en fiktiv film).
Igår hade vi Mello-kväll hemma. När Peter först föreslog det var min spontana tolkning "Vänner, drinkar och alla klär ut sig"! Peter tillbakavisade och sa att han minsann inte tänkt sig något av det utan snarare "Du och jag och chips i soffan".
Det blev en fusion: Peter (outklädd), jag (utklädd till max i paljettklänning, superperuk och guldglittriga läppar), två vänner (outklädda), chips, soffan.
Vad längre kvällen led lyckades jag implementera min ursprungliga tanke: Med drinkarna kom nämligen viljan att ansluta sig till mig i perukanvändandet. Och se så skeptisk min käre pojkvän såg ut utan peruk, jämfört med hur glad han blev med! Det ÄR roligare att vara utklädd, basta.
Mello, önske-schlagerlåtar, singstar och musik-quiz + drinkar + peruker = bra kväll!
Vårens första glass. Lotta bjöd. Jag fick välja den dyraste om jag ville. Var för en sekund inne på att testa gränserna för vår vänskap genom att köpa upp mig på några liter Ben & Jerry's, men föll istället för den här snyggingen.
Mycket stylish (vem vill inte ha en glass designad av självaste Dolce & Gabbana?) och mycket, mycket god: vaniljglass med stora pistagechunks och ett täcke av vit choklad. Hell yeah!
Hon Lotta, hon är bra snäll hon.
Igår var Sandels och jag ute och drack drinkar. Vi började på Strandvägen 1, där allt var förutsägbar: trevligt, snygg publik, goda och hutlöst dyra drinkar, hipp musik.
Efter två Pusco sours ville vi byta venue.
Så vi drog till Strandvägen 1s raka motsats: Skeppsbar.
Sist jag var där slutade det med nakenbad på Skeppsholmen, så jag hade höga förväntningar.
Något nakenbad blev det inte, däremot uppfyllde säkert alla mina andra förväntningar om konstighet. Det är som ett Sverige i miniatyr, eftersom alla är där: det äldre stiliga pratet, bögarna, svennebananerna, hipstersarna, invandrarna, Stureplansgängen, de kriminella (enbart bastat på ett par mörka solglasögon och en rakad skalle i kombination med en tuff jacka, oxh på att det blev slagsmål sist vi var där), och alla andra.
Vi hängde med en kille som var där med sin psykotiska tjej/hyresvärd och hennes pappa. De hade träffats på centralen, och sen hade han flyttat hem till tjejen och pappan samma dag. Han hade inga egna nycklar, men det verkade inte bekymra honom. Det var jobbigare att hon taggade på andra och bråkade med vakterna så till den grad att hon blev utsläpad och nedtryckt på trottoaren.
Och så hängde vi med Augustan, en bussig litauisk liten kille som just flyttat hit för att riva hus för att kunna finansiera sin familj och cancersjuka mamma. Han bodde i en barack 2 mil utanför stan och saknade sin flickvän, men ville inte att hon skulle komma och hälsa på eftersom han inte ville att hon skulle se hur han bodde här.
Vi önskade låtar från dj'n. Han hörsammade våra önskemål och spelade Lykke Lis I follow rivers inte mindre än fem gånger på raken. Sandels fick gå och be honom byta låt. Ingen annan verkade reagera.
Det var en märklig kväll.
Idag blir v det mello-häng hos oss. Troligtvis mindre konstigt. Men jag ska klä ut mig.
Ikväll var jag på date. Med Peter. Vi började med middag på Surfers, som var nästan lika gott som förlagan i Visby. Sen var planen att vi skulle gå och bowla, men du vart en timmes väntetid, så vi beslutade oss för att fördriva tiden med att åka till Odenplan och spela biljard på nåt sunkhak medan vi väntade.
Och det var då vårt Triss moment kom: i Hötorgets tunnelbanenedgång såg vi skylten med stort S. Eller rättare sagt, stort B. B som i Bingo. Hell yeah, tänkte vi, och kastade oss orädda in i våra livs första bingohall.
Den var stor. Den var belyst som en spansk finrestaurang (läs lysrör). Den hade två, ja TVÅ, rökbås som båda var befolkade med flertalet människor. Den hade enstaka personer utspridda vid borden i lokalen, alla rutinerade märke man, eftersom de inte alls uppvisade den förvirring som vi gjorde. Dessutom hade den en väldigt vänlig och hjälpsam värdinna som tålmodigt förklarade reglerna för oss.
Man kan säga att vi fastnade direkt. Uppspeltheten vart ett faktum, spelberoendet likaså. Efter en timme och ungefär 14 ofantligt spännande brickor (det kändes som att vi alltid låg steget efter) hade vi spelat bort 300 kronor men vunnit tillbaks 160. Ett lika billigt som nervkittlande nöje som gav sån mersmak att vi gick tillbaks för att spela lite till när vi bowlat klart. Hade det inte varit stängt då hade vi nog varit kvart där än.
Det började med hålfotsinläggen. Sen kom bettskenan. I höstas köpte jag mina första par Eccoskor (eller tre par, för att vara exakt). Och nu bingon. Herregud. Jag är pensionär.
