Heja yogan!

Idag sattes tålamodet på prov: på väg till yogapasset i morse hoppade min cykelkedja av. Eftersom den sitter i en lurig kåpa hade jag varken tid eller lust att försöka sätta fast den igen, så fick promenera med hjälmen i högsta hugg.

Väl efter yogan gick jag till busshållplatsen. Kollade på klockan: 08:42. Bussen skulle komma om 6 minuter. Tittade på klockan ett par minuter senare: 08:58. Mobilskärmen hade hängt sig och var alltså inte alls 08:42 när jag först kollade.

Kollar tidtabellen igen. 4 minuter tills nästa buss går. Jag väntar. Och väntar. 5 minuter passerar. 10 minuter. Ovärt att ha väntat i onödan om bussen skulle visa sig komma, så jag stannar kvar. 20 minuter.

Tillslut kommer en buss. Som nästan var på tid. Chauffören konstaterade att bussen innan som aldrig kom fastnat i en kranbil. Jobbigt för honom. 

Sanna en vanlig dag hade kokat redan vid cykelkedjeincidenten. Sanna i yogiskt tillstånd tar det hela med ro,  njuter av solen, passar på att måla naglarna och är tacksam över att mailen i mobilen fungerar.

"Happiness is not about perfection in every detail - it's the ability to see beyond the impetfections", som jag läste på en vis teförpackning häromdagen.

Heja yogan (och heja mail i mobilen)!

Gamla vänner rostar aldrig

Sjukt hög slash glad slash pepp efter en middag med en gammal gymnasiekompis. Vi sågs ikväll för första gången på nästan fyra år, men det kändes som om vi aldrig varit ifrån varandra. Samtal om högt och lågt, skratt åt skämmiga minnen och delad åldersnoja - precis som det ska vara,  hur klyschigt det än låter.

Som bonus fick jag tre teckningar med mig hem, dedicerade till mig (det vart inte hon utan hennes äldsta dotter som gav mig dem - annars hade det inte varit gulligt utan mest märkligt).

Hej semester!

Det är alltid lika gött att få skriva sånahär lappar och sätta upp på skärmen på skrivbordet. Speciellt om man får rita en kyckling som ser ut som en krullig anka (såna har jag i och för sig sett i Sydafrika ) och en kanin som ser ut som en lömsk mördare (en sån har jag bara det i Donnie Darko, och det är en fiktiv film).

Mello-kväll!

Igår hade vi Mello-kväll hemma. När Peter först föreslog det var min spontana tolkning "Vänner, drinkar och alla klär ut sig"! Peter tillbakavisade och sa att han minsann inte tänkt sig något av det utan snarare "Du och jag och chips i soffan".

Det blev en fusion: Peter (outklädd), jag (utklädd till max i paljettklänning, superperuk och guldglittriga läppar), två vänner (outklädda), chips, soffan.

Vad längre kvällen led lyckades jag implementera min ursprungliga tanke: Med drinkarna kom nämligen viljan att ansluta sig till mig i perukanvändandet. Och se så skeptisk min käre pojkvän såg ut utan peruk, jämfört med hur glad han blev med! Det ÄR roligare att vara utklädd, basta.

Mello, önske-schlagerlåtar, singstar och musik-quiz + drinkar + peruker = bra kväll!

Mmmmm... Magnum!

Vårens första glass. Lotta bjöd. Jag fick välja den dyraste om jag ville. Var för en sekund inne på att testa gränserna för vår vänskap genom att köpa upp mig på några liter Ben & Jerry's, men föll istället för den här snyggingen.

Mycket stylish (vem vill inte ha en glass designad av självaste Dolce & Gabbana?) och mycket, mycket god: vaniljglass med stora pistagechunks och ett täcke av vit choklad. Hell yeah!

Hon Lotta, hon är bra snäll hon.

Skeppsbar

Igår var Sandels och jag ute och drack drinkar. Vi började på Strandvägen 1, där allt var förutsägbar: trevligt, snygg publik, goda och hutlöst dyra drinkar, hipp musik.

Efter två Pusco sours ville vi byta venue.

Så vi drog till Strandvägen 1s raka motsats: Skeppsbar.

Sist jag var där slutade det med nakenbad på Skeppsholmen, så jag hade höga förväntningar.

Något nakenbad blev det inte,  däremot uppfyllde säkert alla mina andra förväntningar om konstighet. Det är som ett Sverige i miniatyr, eftersom alla är där: det äldre stiliga pratet, bögarna, svennebananerna, hipstersarna, invandrarna, Stureplansgängen, de kriminella (enbart bastat på ett par mörka solglasögon och en rakad skalle i kombination med en tuff jacka, oxh på att det blev slagsmål sist vi var där), och alla andra.

Vi hängde med en kille som var där med sin psykotiska tjej/hyresvärd och hennes pappa. De hade träffats på centralen, och sen hade han flyttat hem till tjejen och pappan samma dag. Han hade inga egna nycklar, men det verkade inte bekymra honom. Det var jobbigare att hon taggade på andra och bråkade med vakterna så till den grad att hon blev utsläpad och nedtryckt på trottoaren.

Och så hängde vi med Augustan, en bussig litauisk liten kille som just flyttat hit för att riva hus för att kunna finansiera sin familj och cancersjuka mamma. Han bodde i en barack 2 mil utanför stan och saknade sin flickvän, men ville inte att hon skulle komma och hälsa på eftersom han inte ville att hon skulle se hur han bodde här.

Vi önskade låtar från dj'n. Han hörsammade våra önskemål och spelade Lykke Lis I follow rivers inte mindre än fem gånger på raken. Sandels fick gå och be honom byta låt. Ingen annan verkade reagera.

Det var en märklig kväll.

Idag blir v det mello-häng hos oss. Troligtvis mindre konstigt. Men jag ska klä ut mig.

Bingo!

Ikväll var jag på date. Med Peter. Vi började med middag på Surfers, som var nästan lika gott som förlagan i Visby. Sen  var planen att vi skulle gå och bowla, men du vart en timmes väntetid, så vi beslutade oss för att fördriva tiden med att åka till Odenplan och spela biljard på nåt sunkhak medan vi väntade.

Och det var då vårt Triss moment kom: i Hötorgets tunnelbanenedgång såg vi skylten med stort S. Eller rättare sagt, stort B. B som i Bingo. Hell yeah, tänkte vi, och kastade oss orädda in i våra livs första bingohall. 

Den var stor. Den var belyst som en spansk finrestaurang (läs lysrör). Den hade två, ja TVÅ, rökbås som båda var befolkade med flertalet människor. Den hade enstaka personer utspridda vid borden i lokalen, alla rutinerade märke man, eftersom de inte alls uppvisade den förvirring som vi gjorde. Dessutom hade den en väldigt vänlig och hjälpsam värdinna som tålmodigt förklarade reglerna för oss.

Man kan säga att vi fastnade direkt. Uppspeltheten vart ett faktum,  spelberoendet likaså. Efter en timme och ungefär 14 ofantligt spännande brickor (det kändes som att vi alltid låg steget efter) hade vi spelat bort 300 kronor men vunnit tillbaks 160. Ett lika billigt som nervkittlande nöje som gav sån mersmak att vi gick tillbaks för att spela lite till när vi bowlat klart. Hade det inte varit stängt då hade vi nog varit kvart där än.

Det började med hålfotsinläggen. Sen kom bettskenan. I höstas köpte jag mina första par Eccoskor (eller tre par, för att vara exakt). Och nu bingon. Herregud. Jag är pensionär.

Hemma igen

Så här en vecka efter Kenya och Rwanda börjar livet så sakteliga återgå till det normala: Malaronekuren är avslutad sedan igår, och därmed är graden av illamående tillbaks på glada noll. Likaså gör den svenska bakteriefloran under för magen. Men klart att jag saknar Afrika!

Väldigt värmande fick jag två påminnelser om resan idag: en i form av en trädtomat, denna besynnerliga frukt som vi hörde så mycket om men aldrig åt,     som Niclas mycket generöst gav mig i present idag. Den var införskaffad i hans matbutik i Skärholmen (där man enligt honom lätt kan få tag på getkött och grismage, men inte oxfilé).

Den andra påminnelsen skapade jag själv genom att äta en matlåda bestående av söndagens Vongole. Ett något dumdristigt val, kan tyckas. Och ja: tre dagar gamla hjärtmusslor fick magen att tro att vi var tillbaks i Krnya och inte på Kungsholmen.

Rwanda, part 5

Tisdag: Det tråkigaste med att resa bort är att man till slut måste resa hem igen. Hemma bra men borta är bra mycket mer spännande. Jag har föreslagit för Peter att han ska komma ner, men han är tveksam av någon anledning. Troligtvis på grund av praktiska skäl. Oh well.

Resan har hur som helst varit precis hur bra som helst! Kenyadelen med ambassadörerna var jättebra och väldigt produktiv. Jag vill hävda att det är ett mirakel att vi kom hem med allt foto/filmmaterial som vi satt som mål. Jag skyller det på att ambassadörerna var sjukt proffsiga. De skyllde det på att vi å vår sida varit väldigt välplanerade, men det tror jag ingår i deras proffsighet att säga. Hur som helst är jag sjukt nöjd!

Rwandabiten var också väldigt spännande o givande - där mer av en klassisk studieresa med många inspirerande möten med bönder, kollegor och partners.

Vi har träffat otroligt många härliga människor - nästan lika många som det finns kullar i Rwanda eller getter i Kenya känns det som. Och de flesta av dem ställde gärna upp på en Dagens selfie. Glatt! Här kommer ett urval bestående av Anders och Ajuma, Claude (som jag kallade Craude en hel dag eftersom han bokstavera sitt namn och då sagt C-R-A-U-D-E: R och L är tydligen lite same same i Rwanda) och Daniel, Bosco, Eugene, Jonathan, Emanté och silverbackkillarna Ugenda och hans bror. Och så jag och Ylva, såklart (som bevisligen var väldigt ledsna över att åka hem).

Rwanda, part 4

Måndag: Alltså det där med gorillor... När vi var lediga i helgen gjorde vi en utflykt för att titta på bergsgorillorna.

Sammanfattningsvis är de sjukt söta. Det krävdes mycket ansträngning för att inte klappa dem, och ännu mer ansträngning för att inte kidnappa en liten en. Så mycket fluff! Sjukt mäktigt att få stå bara ett par meter ifrån 14 av världens 800 sista gorillor. Och roligt att få ta Dagens selfie med en silverback.

Tack och lov böjd trekkingen i regnskogen inte på några möten med varken svarta mambor (som mamma varnat för) eller tarantellor (som jag bävat inför). Inte heller blev vi jagade av bufflar, vilket våra vakter nog var glada över. Däremot skrämde vi slag på en stackars antilop, som inte alls ville hänga med 8 turister.

Allt som allt en fin promenad 300 meter upp, till 2800 meter, och en väldigt hal promenad ner, till 2500 meter, eftersom regnskogen gjorde skäl för sitt namn när vi var på väg tillbaks.

Alla som redan stödjer de utrotningshotade gorillorna genom WWF eller liknande: fortsätt! Alla ni som inte gör det: börja!

Rwanda, part 3

Man vet att man är på resa i Afrika när temat avföring plötsligt blir centralt.

1) Det som vanligtvis är något ytterst privat är plötsligt ett lika självklart samtalsämne som vädret. Det känns fullt naturligt att prata om konsistens och olika dåliga erfarenheter - oavsett med vem det gäller: medresenärer eller nya bekantskaper i samma situation som man möter längs  vägen. Och oavsett när det gäller: matbordet är till exempel ett utmärkt forum att föra ett rundabordssamtal. 

2) Det känns lika självklart att gå in på toaletten och be den som sitter i rummet utanför att sjunga en sång, som att den personen som väntar utanför medkännande säger "Jaha, hur gick det där då?" när man kommer ut. En fråga på vilken hen förväntar sig ett uttömmande svar (pun intended).

3) Att tycka att all konsistens mer fast än spya är en lyx som tillhör undantagen är väl helt givet, eller? Babben sammanfattade det väldigt bra genom att berätta om en toa på en bensinmack som hon besökt, där föregående besökare lämnat efter sig två stora korvar. Hennes främsta känsla vid åsynen av denna lämning var pur avund. Såklart.

Jag hade tänkt sätta stopp där, men var medan jag skrev detta inlägg tvingad att göra ett akut avbrott som slutade så illa att jag kände mig nödgad att ta en dusch efteråt, av samma anledning som man ibland behöver bada bebisar i samband med blöjbyte. Så jag lägger till denna sista punkt:

4) Du vet att du är på resa i Afrika om du känner dig förnedrad efter ett toalettbesök.

Nää men annars är det bara bra, tack! Själv?

Rwanda, part 2

Torsdag: Jag blev insläppt! Jag blev inte tvångsvaccinerad! Hurra! Dessutom: jag har fått bli ren! Efter fem dagar av tvivelaktiga duschar med svag stråle och mycket tveksam tillgång till varmvatten, i kombination med många timmar på dammiga vägar, kändes det nästintill overkligt att få göra en ordentlig Reclaim the body.

På vårt hotell finns ett badrum som vi bara kunnat drömma om i Kenya: det är fräscht, det är stort, det går att spola på toaletten utan problem, det luktar inte fukt, det har ett fönster och det finns en dusch med tryck och varmt vatten. Tänk!

In i duschen: fötterna lämnar rödbruna avtryck. Schampot sköljs ur med ett rödbrunt lödder. Duschcrèmen sköljs av kroppen och vattnet blir återigen rödbrunt. Benen är rakade (och mer än så: min nya rakhyvel passade på att skära av en stor bit hud också). Naglarna fixade. Nu kör vi!

Rwanda, part 1

Torsdag: Inne på Kigalis flygplats möts alla ankommande resenärer av ett gäng sjukvårdspersonal (en av dem klädd i en rock från Landstinget) som kollar feber med hjälp av en väldigt hi-tech maskin. Mot ebola, får man förmoda. Känns tryggt, men samtidigt lite extra nervöst givet mitt omedhavda gulafebernkort. Gulp. Det som inte dödar, det härdar, får vi hoppas.

Kenya revsited, part 6

Torsdag: När jag var och vaccinerade mig inför resan fick jag två råd av den snälla, kloka och beresta vaccinationssköterskan:

1) "Försök att inte bli biten av någon hund, eftersom rabies är en tråkig sjukdom att drabbas av" (när jag sa att vi skulle göra en utflykt till gorillorna i Rwanda föreslog hon att jag skulle försöka att inte bli biten av dem heller)

2) "Se till att ha med dig ditt vaccinationsintyg, för du vill INTE bli tvångsvaccinerad mot gula febern i Rwanda"

Råd nummer ett har det gått bra med hittills,  eftersom den enda hundarna jag träffat varit Douglas, Debbie och Något på M, valpar tillhörandes mina kollegor. Några gorillor har jag inte träffat än.

På grund av råd nummer två blev jag lite extra bedrövad när jag upptäckte att jag glömt mitt vaccinationsintyg hemma. Jag hoppas därför innerligt att ett gäng foton på mitt intyg, skickade av Peter på whatsapp när jag upptäckte fadäsen, ska räcka för att komma genom i tullen på Kigalis flygplats om några timmar. För jag vill som sagt inte bli tvångsvaccinerad i Rwanda, tydligen.

Kenya revsited, part 5

Onsdag: Jag kan glatt konstatera att min oro över spindlar varit obefogad i Kenya. Jag har sett totalt tre stycken: en liten Janne Långbentyp på en toalett, en ännu mindre i taket på en restaurang och en stor på en bananplanta. Den senare hade vänligheten att uppenbara dig precis efter att jag, märkligt nog, tänkt "Nu hade nästan varit lite kul att se en spindel". Dessutom var den artig nog att ha kurat ihop sig till en boll, så den såg inte lika spindlig ut som den verkligen var.

Hemma hos Linda var det lugnt - hon hävdar att tarantellorna som hon haft i vardagsrummet kom på besök i deras förra hus, och att hon aldrig sett en enda spindel i sitt nya hem (vilket jag givetvis inte tror på men ändå väljer att intala mig själv stämmer).

Jag är glad och tacksam över att det här  besöket i Kenya genomgående var bra mycket lättare än mitt första:
- jag har mått bra, men undantag för den dagliga illamående/ABA-attacken som kommer med Malaronen (kanske för att jag inte gått i fällan att komplettera riset till lunch med färska grönsaker)
- ribban för vad som är en "väldigt fräsch toalett" har sänkts från vad man normalt refererar till (nämligen "en väldigt fräsch toalett i Sverige"), till "ett lerskjul med sopat golv runt hålet i marken och med en dörr som hänger på två gångjärn och i princip inte inhyser varken flugor eller andra djur".
- oron över att möta en spindel i varje ny miljö har minskat i takt med att antalet miljöer utan spindlar blivit fler och fler.
- den kenyanska körstilen har i mitt huvud gått från vansinnig och livsfarlig hela tiden till självklar, logisk och livsfarlig bara ibland

Glatt!

Kenya revsited, part 4

Tisdag: Just avslutat en lång men väldigt rolig dag i Kitale. Vi började med trädplantering på vårt agroforestry centre, som innebar kära återseenden av inte bara William och Fred, utan även det träd som Ylva och jag var med och planterade för 1,5 år sedan. Det är inte utan att jag är extremt stolt över vårt lilla träd, vilket jag illustrerar på bifogad bild (det där är alltså min min för "stolt/exalterad", inte att förväxla med "galen"). Inte för att skryta, men det är sjukt snyggt och stilrent  där det står bredvid alla små sticklingar. Som en god förebild.

I övrigt har vi besökt två gårdar där vi imponerats över böndernas gästfrihet och goda resultat, producerat en himla massa film, klappat kor, snackat om allt från livsöden till kändismöten, sjungit allt från Abba och Queen till Bonnie Tyler och Band Aid, fått fel mat och haft det allmänt trivsamt. En bra dag, helt enkelt!

Kenya revsited, part 4

Tisdag: Just avslutat en lång men väldigt rolig dag i Kitale. Vi började med trädplantering på vårt agroforestry centre, som innebar kära återseenden av inte bara William och Fred, utan även det träd som Ylva och jag var med och planterade för 1,5 år sedan. Det är inte utan att jag är extremt stolt över vårt lilla träd, vilket jag illustrerar på bifogad bild (det där är alltså min min för "stolt/exalterad", inte att förväxla med "galen"). Inte för att skryta, men det är sjukt snyggt och stilrent  där det står bredvid alla små sticklingar. Som en god förebild.

I övrigt har vi besökt två gårdar där vi imponerats över böndernas gästfrihet och goda resultat, producerat en himla massa film, klappat kor, snackat om allt från livsöden till kändismöten, sjungit allt från Abba och Queen till Bonnie Tyler och Band Aid, fått fel mat och haft det allmänt trivsamt. En bra dag, helt enkelt!

Kenya revsited, part 3

Måndag: Tips från coachen (i detta fall Linda): om man har förlagt sin elektroniska adapter kan man använda en av plast istället,  den så kallade kondom-adaptern, som består av ett stycke plastplatta som fästs mellan vägguttaget och själva laddaren.

Och om man har lånat ut sitt stycke plastplatta kan man stoppa in en tops, en penna eller en kamm-pinne i det översta hålet på de kenyanska uttagen. Sedan ignorerar man det faktum att de undre hålen är rektangulära och insisterar på att stoppa in de runda pinnarna på den svenska laddaren ändå. Det går precis lika bra.

Allt man fick lära sig som liten i from av att runda klossar inte går in fyrkantiga hål är alltså helt fel. Likaså gäller det man fick lära sig om att man inte under några omständigheter ska stoppa in främmande föremål i eluttagen.

Men för säkerhets skull: prova inte detta hemma.

Kenya revsited, part 2

Måndag:

Igår hade vi en ledig dag så vi mjukstsrtade med att åka till Nairobi National Park. Vi såg tyvärr inte så mycket spännande utöver två bufflar. De övriga i the big five uteblev. Väldigt många zebror, giraffer och antiloper av diverse slag däremot, vilket såklart är mysigt. (Det måste kännas deppigt att vara klövdjur på savannen. Inte nog med att du riskerar att bli uppäten varje dag; dessutom är du relativt ointressant i turisternas ögon om du inte tillhör någon av de första 10 exemplaren av just din art.)

Däremot såg vi ett annat gäng som spanade ut på ett fält där de just sett lejon,  så vi kan med säkerhet säga att vi sett ett fält där det var lejon. Känns bra!

Idag flög vi till till Eldoret i ett litet skraltigt plan samtidigt som jag läste slutet av den inte då uppmuntrande boken Lilla Smycket, vilket tillsammans generade lagom mycket dödsångest.

Nu har vi just kommit tillbaks från indisk middag och ska snart knoppa. Ingen magsjuka och inga läskiga djur än,  peppar peppar (men hey, indiskt: dåligt track record. Kenya: riktigt dåligt track record).

Fördelen med händelserika resor är att det känns som att tiden går väldigt långsamt - skulle säga att vi varit här betydligt merän 1,5 dygn.

Over and out.

Kenya revsited, part 1

Lördag: Idag åkte jag iväg på min andra resa till Kenya med jobbet. Den här gången är  det inte jag själv som ska introduceras till verksamheten, utan våra tre goodwill-ambassadörer Anders, Ajuma och Babben.

När jag ringde farmor och sa hej då var hennes respons "Neeeej men sååååå spääääääänande!".

När jag ringde mormor i samma ärende inleddes hennes reaktion som farmors,  förutom att hon slutade efter ett ord: "Neeeej!". Jag fick lova att inte få ebola innsn jag la på luren.

För egen del är jag inte så orolig för just det, av den enkla anledningen att det inte finns några fall av ebola i den delen av den gigantiska kontinent som kallas Afrika som jag ska till.

Jag berättade inte för mormor om allt annat jag med större risk (i varje fall i mitt eget huvud) kan råka ut för: flygkrasch, terrorattentat, bilkapning, bilolycka, matförgiftning, malaria... Det kändes schysstast så. Hon är ändå 96 och då är det inte bra att ligga vaken av oro 10 dagar i sträck.

För egen del är det en enda sak som typ all oro. Spindlarna. Jag har drömt en del om dem nu inför resan. Senast inatt.

Och med tanke på att Linda, som vi ska bo hos en av nätterna, rapporterat om livs levande tarantellor hemma hos sig så har jag anledning att vara orolig. (När jag säger "hemma hos sig" menar jag inte "i en mörk vrå längst in i källaren" eller "i en mörk vrå längst bort i trädgården". Nej, jag menar "hemma hos sig" som i "vid soffan i vardagsrummet där Linda och hennes familj är varje dag och där tarantellor INTE HÖR HEMMA". Hör ni det tarantellor? Ni hör inte hemma hemma hos människor!)

Det ska onekligen bli spännande att komma tillbaks!