En fördel med att komma tillbaks till jobbet för första gången på fyra månader är att det ibland har varit jul medan man har varit borta. Om det har det, så är chansen god att det ligger en julklapp och väntar. Så var det i mitt fall: jag hittade just en stor smällkaramell med mitt namn på. Tjoho!
Mitt lugna liv av stillsamma hemmakvällar med Edo i Clifton har ersatts av stillsamma hemmakvällar med Maggie på Östermalm. Väldigt mysigt! Och passande, för det enda jag vill göra är att ligga i en soffa nedkrupen under en filt.
Min trötthet vet inga gränser sen jag kom hem. Jag har snittat 9,5h sömn per natt, men hade gärna somnat redan kl 15 varje dag om det hade varit socialt accepterat. Jag tror att det beror på en kombination av psykisk och fysisk chock, samt produkten av fyra månaders vinmarinad.
Godnatt!
Inser att jag bytte "sista" mot "första" i mitten av veckan.
I början på veckan gjorde jag allt i Cape Town för sista gången, i varje fall på länge. Sista middagen, solnedgången, powerwalken, körturen med Romeo, avskedet... (Och, visade det sig, sista gången jag flög med Turkish CT-Sthlm - fy vilken vidrig resa!)
Nu är det istället en massa första: första träffa familjen, glaset mjölk (mmm), dagen på jobbet, lunchen med kompisar...
Första dagen på jobbet är inte på jobbet utan på Waterfront (för att koppla till Waterfront i CT gissar jag), och sen middag på Casino Cosmopol. Nu är det dags att spela. Här ska det göras pengar!
Sista lunchen på Grand blev istället sista smoothien på Grand. Min packning drog över tiden med 1,5h, så jag fick välja något snabbare än Vongole. Och jag stjäl redan tid från inne på "14.00 - fixa det sista"-sloten. Om jag missar planet vet ni var jag är och varför.
Sen igår har det blivit många "sista", ivarjefall "sista på länge".
Igår njöt vi av sista solnedgången på terrassen...
...och sen en sista middag på Magica Roma (åt samma fantastiska mat som alltid - grillade calamaris och avokado-carbonara, tillagade av rave-kocken som jag fortfarande överväger att röva med mig och tvinga bli min privatkock).
Nu har jag just kommit hem från en sista löprunda till Camps Bay och Cliftonbalkongen (som även var den första - vanligtvis orkar jag inte springa 8 km).
Snart ska jag ta en sista vända med Prins Romeo, som dagen till ära skall få bli tvättad.
Och innan vi åker till flygplatsen blir det en sista Spaghetti vongole på Grand Sandbar i Camps Bay (förutsatt att jag håller mitt körschema och packar på 1h) (håll tummarna för att snäckorna i vongolen är OK så jag slipper spendera flighten på toaletten).
Älskar att kunna roa mig med att titta på zebrorna som betar vid foten av Table Mountain när vi sitter i eftermiddagstrafiken - just nu på väg till stor cocktail hos ambassadören. Hej hej fina zebrorna! Hej hej snittar och proffsleende!
Idag åt jag lunch med Marianne på Leopard bar @ Twelve Apostles, hotellet på vägen mot Hout Bay. Gott, trevligt och fin utsikt. Dessutom har de en jättefin trädgård som man kan förvilla sig i (och två små glashus uppe på sluttningen, strax nedanför helipaden, med världens view som de använder som massagerum - ni fattar vilken typ av ställe jag menar) . Om man är riktigt vågad kan man palla kryddor som de odlar, men jag nöjde mig med att klämma lite på myntan.
Bästa sättet att kurera sig en trött söndag: frukost med Zolezzis på Round House och sen slappt häng vid poolen, följt av Kirstenbosch och god middag på Il Cappero.
Det är lustigt att slappt häng i soffa en hel dag får en att känna sig som skit, men lika slappt häng vid en pool bara gör en gott.
(Och det är olustigt, med facit i hand, att slappt häng vid en pool kan resultera i grava brännskador från knäveck till nacke.)
Världens minsta gecko höll på att mista livet när han smet in i lägenheten ihop med Edo. Jag skrek "Akta!" för att Edo inte skulle trampa på honom av misstag, men Edo misstolkade och trodde att jag menade "Akta dig, Edo!" när jag egentligen menade "Akta bebisgeckon, Edo!", så när han såg en liten brun varelse springa mig honom höjde han foten och var på väg att stampa ihjäl det lilla livet. Som tur var hann han hejda sig, och historien fick ett lyckligt slut.
Här poserar bebisgeckon glatt på det vykort som han använde som farkost ut ur lägenheten.
Igår hade vi braii hemma. Alla som kunde var välkomna, fram tills vi insåg att vi började få slut på stolar och plats runt bordet.
Det var ett väldigt spretigt gäng på 11 pers, där ingen kände nån förutom oss. Men der var SÅ lyckat. Och jag tror att en bidragande faktor var min karaff med välkomst-låtsas-mojito: stark och naggande god gjorde den sitt jobb att få folk på sitt bästa humör.
Länge leve Absolut!
Den här lilla geckon sitter som ett varnande, elektrifierat exempel för potentiella inbrottstjuvar på elstängslet runt vårt hus. Stackars!
Igår träffade jag vår granne i garaget när jag skulle ut och prutta med Romeo. Grannen är en man i 70-årsåldern som är väldigt kär i Romeo och lite kär i mig. Han hävdar att Alfa Spidern som han hade för 30 år sen var bra mycket roligare att köra än hans nuvarande Masserati (jag har erbjudit mig att byta, men han nappade inte på det - han ville bespara mig de skyhöga driftskostnaderna, menade han. "Bara nya däck går loss på 25 000 R".)
Han sa att han hoppades att min hatt inte skulle blåsa av, o när jag sa att jag också var det insisterade han på att jag skulle låna hans Sherlock Holmes-mössa. "-Helt vindsäker!". Sagt och gjort. Jag kände mig supercool!
(Tydligen var mössan anledningen till att han köpt Masseratin: den var en present från hans dotter, och han insåg snabbt att mössan bäst matchades med en cool bil.)
Igår befann jag mig på en konstig middag. Helt normal i det att det serverades fördrink och god mat (som i och för sig var ovanligt god), att vi satt vid ett vanligt bord i ett vanligt vardagsrum (även dessa i och för sig ovanligt smakfulla).
Av elva personer var nio italienare. Den tionde var gift med en italienare sedan 40 år. Den elfte var jag - icke-italiensktalande, vilket alla var väl medvetna om.
Vid bordet talades endast italienska, med undantag från de 3x5 minuter som världen tillika min bordsgranne vände sig till mig på engelska, samt när jag ställde frågor till mina bordsgrannar. Inte heller det hade varit konstigt, eftersom de flesta italienare inte talar engelska.
Nej, det ofattbara var att denna grupp på tio italienare bestod av ambassadörer, hjärtforskare och andra framstående, internationellt minglande människor, som pratar engelska nästan lika bra som italienska. Och här kommer det konstiga: trots detta faktum iddes ingen göra den nätta ansträngningen att prata ett språk som jag förstod.
Mille grazie per niente.
Marianne, Desmond och jag sitter hemma hos Lesotho dricker vin och tittar på parlamentsöppningen live på TV. Det är ett event i klass med OS-invigningen eller prinsessbröllopet.
Jag har sms-kontakt med Edo som är inne i parlamentet. Han rapporterar att han helst av allt vill rymma därifrån, och som alternativ två bli full. Jag föreslår att han ska göra något oväntat, typ kyssa presidenten istället för att skaka hand. Jag ser med spänning fram emot att se vilket alternativ han väljer.
Yei! Inte bara vann mitt nummer, jag fick även ett tax number på studs hos SARS, utan att behöva visa upp några av de dokument som krävdes. Schmutt!
Firar med lunch på Ocean basket on Kloof, efter tips från Marianne om deras mysiga innergård. Vindstilla, vin och grillade räkor = tiptop!
Sitter och köar på SARS för att lura till mig ett tax number. Med jämna mellanrum hörs en röst som ropar ut "ticket 864 to counter 48", "ticket 673 to counter 40" osv. Ingen ordning alls på numren, så jag kan bara hålla tummarna för att mitt nummer snart vinner. Då måste jag försöka hålla mig från att hoppa upp och ropa "BINGO!!".
Some we love, some we hate, some we eat (inte att förväxla med Eat, pray, love) är en riktigt kul och intressant bok, som säkert kommer att få konsekvenser för mina matvanor och min mammas födelsedagspresenter (baserat på vad som hände efter att jag läste den fenomenala Eating Animals för ett år sen).
Den handlar om hur människan i olika kulturer ser på djur, och hur irrationella vi är när det kommer till detta. Utrotningshotade djur med stora ögon och söta artnamn får tex. mer pengar donerade till sig än fula djur. Och en katt äter ca tio gånger fler söta små möss och fåglar och annat kött på ett år än en stor fet boaorm gör. Men det känns ok, eftersom kattmaten kommer i burk.
To be continued...
Det skjuts salut, det flygs stridsflygplan i formation, det spelas marschmusik och det byggs kravallstaket (med resultatet att stan är tjock av köer). Det är inte prinsessbröllop. Inte heller är det för att fira att jag just skrivit mitt italienskaprov, som man också hade kunnat tro. Nej, det är genrep inför morgondagens parlamentsöppning.
Hej då Diego! (Diego ska till Europa i 2 veckor eftersom hans visa går ut, och när han kommer tillbaks har jag åkt...)
(På vägen till flygplatsen var Giuliettas kilometermätare på 12345 km. Det tyckte vi var tufft. Tyvärr lyckades inte min mobil fånga ögonblicket, men precis som med delfinbilden imorse får ni lita på mig. Eller fixa bilden.)
Teamet och tältet... Låtsaspojkvän Jeremy, fotograf Magnus, sol med ett fyrkantigt moln och vår lilla basstation.
Sitter på Grenadine Guest house och väntar på avfärd till Camps Bay där vi ska fota kampanjen för Robinson.
Jag ska ha en "naturlig beach look" - något som tagit 45 minuter att fixa med massor av mousse och foundation.
(Jag höll på att få Barbieextensions, men de ändrade sig i sista sekund. Det hade tagit ytterligare en timme.)
(Min "pojkvän" Jeremy blev sminkad på 5 minuter - jag vet inte om det säger mer om honom eller om kvinnoidealet med perfekt hy.)
Väcktes just av ett galet åskoväder. Riktigt coolt, för man kunde se ovädersmolnet åka över vattnet utanför. Blixtarna följde ovädrets ytterkant, och slog ner, först i vattnet, och sen precis utanför oss. Mäktigt!
Fönsterrutorna var så rädda så de skakade vid varje åskknall, men de överlevde, och åskan har nu dragit sig över Signal Hill in till stan.
Clifton har blå himmel igen, lagom tills väckarklockan ringer.
