Igår befann jag mig på en konstig middag. Helt normal i det att det serverades fördrink och god mat (som i och för sig var ovanligt god), att vi satt vid ett vanligt bord i ett vanligt vardagsrum (även dessa i och för sig ovanligt smakfulla).
Av elva personer var nio italienare. Den tionde var gift med en italienare sedan 40 år. Den elfte var jag - icke-italiensktalande, vilket alla var väl medvetna om.
Vid bordet talades endast italienska, med undantag från de 3x5 minuter som världen tillika min bordsgranne vände sig till mig på engelska, samt när jag ställde frågor till mina bordsgrannar. Inte heller det hade varit konstigt, eftersom de flesta italienare inte talar engelska.
Nej, det ofattbara var att denna grupp på tio italienare bestod av ambassadörer, hjärtforskare och andra framstående, internationellt minglande människor, som pratar engelska nästan lika bra som italienska. Och här kommer det konstiga: trots detta faktum iddes ingen göra den nätta ansträngningen att prata ett språk som jag förstod.
Mille grazie per niente.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar