Om att göra rationella val i livet

Vi är på väg till Rom för Sara och Ivans bröllop. Jag har ägnat 10 (!) timmar på stan för att hitta den optimala klänningen.
Den ska vara vid,  eftersom vi kommer att äta 9 rätter. Den ska vara sval, eftersom vi är i Italien. Och jag vill vara snygg, eftersom det är fest.

Efter 8 timmar hittade jag så två kandidater: en sval,  vid,  fantastisk vinrödtror sak, och en varm, tight, ännu mer fantastisk gul sak. Jag velade i två timmar. Sen bestämde jag mig för den röda.

Och med klänningen redan nedlagd i påsen gjorde jag det enda rätta: jag gick på magkänsla, ändrade mig och köpte den andra. Så nu har jag en fantastisk klänning som jag kommer att svettas i, som jag inte kommer att kunna äta i och som kräver en ordentlig dos brun utan sol. Bra Sanna.

Laddad!

Jag är så där pirrig som man (jag) var (är) inför sin födelsedag när man var liten (varje år). För... det... är... sommar på gåååång! Jag känner mig som en blandning av Ere här de e party-killen och en Golden retrievervalp.

Okej, så här är det: just nu är jag hundvakt. Kul! Peter också egentligen, men eftersom jag begick myteri och statskupp på en och samma gång och lovade bort oss som hundvakter i två dygn utan att fråga honom så kan det nog vara så att ansvaret ligger på mig. Fancy och honey ligger och snarkar bredvid mig i soffan. Värre kan man ha det.

Och nu har jag två dagar av hemma fix framför mig. Inte så kul-kul kanske, men ändå väldigt skönt-kul att komma i ordning i orodningen. Bland annat ska vi lösa problemen Frakta en tung TV till ett kvinnohem med kollektivtrafik, Hitta en fin soffa, Köpa utemöbler, Sätta upp tavlor utan att få prykbryt och Var ska vi hänga upp vår Texas long Horn?

Och på lördag åker vi till Italien. JAAA! Rom! Boutiquehotell! Mat! Gelato! Katakomber! Sen: Anzio! Vänner! Bröllop! Sol! Kul!

Och med bröllop kommer klänning! Ja! Lagt 4 + 4 timmar på att sondera heeeela stan. Trött och matt. Nu har jag tre favoriter, det är bättre än ingen.

Och sen, sen väntar resten av sommaren, med Almedalen, Spanien, Tyskland, bröllop och sooool!

Ja, som sagt, jag är lite övertaggad.

Prao i Toronto

Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig? 

Det var alldeles för länge sen jag skrev!

Så kan det gå när livet ligger på. Efter den alldeles, alldeles underbara Milanoresan var det fullt fokus på jobbet, för att hinna vara ledig och åka på en alldeles, alldeles underbar Torontoresa. Och sedan dess har det varit fullt fokus på jobbet igen. Men nu jäklar så!

Kortversionen av resan är att det var som ett enda långt, lovely tjejhäng. 

Mellanlängdversionen är att Cissi och jag coupled up och hade en romantisk vecka i Torontos samtliga butiker på dagarna. På kvällarna hängde vi med Filippa och Erik i Filippa och Eriks inte så tråkiga condo (för det måste man ändå säga när huset sportar egen biograf, eget gym, egen pool, egen jacuzzi och en makalös utsikt över stan och Lake Ontario). Och så utforskade vi Bolsts favoritrestauranger. Man kan säga att vi praoade i Filippa och Eriks liv. Mot slutet av veckan fick vi fint sällskap av Maggan och Fredde, och fortsatte praoen - the weekend edition - med fest, svenskt påskfirande och utflykter. Fint!

För den som vill se en lång och av fina bilder illustrerad version av det hela har Cissi gjort jobbet åt mig i fyra glada inlägg som börjar med detta. Tur att den av oss med bra kamera även är bra på att faktiskt lägga upp bilder. Tack Cissi, och tack för att du troligtvis inte kommer att stämma mig fast än jag stulit din tjusiga utsiktsbild.

Om att gå på toa medan man har chansen

Note to self: om jag är på en plats som har en toalett, och skall ta mig hem från den platsen, och jag inte vet exakt hur lång tid det tar, och om jag är beroende av kollektivtrafik, och klockan är sent på kvällen så att nämnda kollektivtrafik inte går jätteofta, och om jag har druckit väldigt mycket vatten,  och jag tänker när jag lämnar platsen som jag är på att jag kanske borde passa på att gå på toaletten eftersom jag redan är lite kissnödig. Då bör jag göra det.

Om att göra fåfänga skoval

Är på språkresa i Milano. I min iver över att få uppleva vårvärme iklädd vårkläder tog jag med mig tre par matchande skor:

Ett par boots som jag vet att jag får så ont av att gå i länge att jag brukar vilja amputera fötterna och bränna skorna redan efter en dag.

Ett par 12 centimeters Sergio Rossi-sandaletter (when in Milano...) som jag i och för sig kan gå i länge, men som av någon anledning kräver att man dansar snarare än promenerar i dem ur ett rent smärtperspektiv. Kan ha att göra med att dans ofta inkluderar ett par drinkar, som i sin tur gör att smärtan känns först dagen efter.

Och så ett par ballerinaskor som jag inte hade gått in än. Det gjorde jag under sju timmar idag. Nu har jag elaka skavsår. Förhoppningsvis kommer det värsta jobbet vara avklarat, och om några dagar kommer jag att kunna använda dem som tofflor. Men fram tills skavsåren lagt sig kommer jag inte kunna ha dem alls.

Note to self: om jag vet att jag kommer att gå mycket under en hel helg, ta med minst ett par bekväma skor.

Note to skotillverkare: gör skor som är bekväma OCH snygga. Min fåfänga kommer inte att gå över och risken är överhängande att jag hinner glömma min note to self ovan innan nästa resa (som råkar vara redan om en vecka).

Milano är för övrigt toppen!

Fantastiska fröknar

Gick just på bussen. Vanligtvis är den nästintill tom eftersom jag bor i början av linjen, men idag var den knökad med 30 10-åringar som levde om. Jag blev således smått förfärad över att mötas av kaos och ståplats istället för en lugn läsfåtölj.

Stackars alla vuxna som måste så ut med det här så tidigt på morgonen, tänkte jag först.

Och sen tänkte jag på KPMG-reklamen, som visar tålmodiga lärare som får städa upp bland barr och myror efter dagisbarnen. Och som lever i busskaoset varje dag. Och då blev jag varm av tacksamhet.

Tack alla lärare! Ni måste ha nerver av stål och ett hjärta av guld!

Om att sätta ihop IKEA-garderober

Igår tog vi vårt förhållande till en ny nivå. Vi satte det på prov genom att ta oss an en potentiell fara, ett väsen som när som helst kan framkalla prykbryt hos även den mest stabila (nåväl): vi skruvade ihop våra nya garderober.

Jag är mäkta stolt över resultatet! Och då menar jag hur vi lyckades som par i att bibehålla ett gott mod. Vi var precis sådär glada som de är på film, under en sån där sekvens där det ligger en skön musikplatta på och man ser klipp på paret som skrattandes kastar löv på varandra, lyckligt bygger garderober och låter hunden smaka på glasstruten. Minus löven och glassen, och med country som ljudmatta.

Med garderoberna gick det sämre. Efter att ha satt ihop den första kunde jag konstatera följande: om man är i färd med att spika fast baksidan av garderoben, och om all yta som man spikar i är masonit utom själva taket på garderoben som är vitt, och man tänker "vad generöst av IKEA att göra baksidan på taket vitt" och "undrar om det verkligen är meningen att man skall spika i det här vita fina". Då skall man inte göra det. För då har man vänt taket åt fel håll. Så att den bruna masoniten är på framsidan (ja, det var mitt fel. Peter var helt och hållet oskyldig i frågan och har alibi i form av fyra perfekt ihopskruvade lådor).

Och det var väl egentligen då som "Test - Förhållandet vs. Garderoben 2.0" i kombination med "Problemlösning när skit händer - skall du skratta eller gråta" började. Vi scoreade på båda. Och bestämde oss skrattande för att måla över fadäsen istället för att montera ner garderoben i sina beståndsdelar och börja om från början, för det hade varit asjobbigt och verkligen inte värt det. Förhållandet - Garderoben - 2-0.

Inte så lite matt blev jag därför idag när jag kunde konstatera att även golvsockeln satt fel. Och det går inte att måla. Så nu måste vi ändå montera ner garderoben i sina beståndsdelar och börja om från början. Asjobbigt. Garderobsjäkel. Förhållandet - Garderoben - 2-1.

Spaningar om döden

Jag har två spaningar om döden. Det är nu officiellt så odepprimerande ute att det känns ok att skriva om den utan att jag borde riskera att någon stackars läsare (mig själv inkluderad) blir suicidal.

Den första spaningen om döden: 
Den biståndsorganisation som jag jobbar för får väldigt ofta pengar i form av minnesgåvor när någon gått bort. Det är väldigt fint tycker jag. Varje dag får vi en scan av Internet som fångat upp föregående dygns omnämningar i media, och där brukar man se notiserna från dödsannonserna. Jag läser och skänker en tacksam tanke till alla bortgångna. Och kan, efter ca två begravningsnotiser per dag, konstatera att de allra, allra, allra flesta kommer från Småland. Märkligt. De verkar inte alls så snåla där som ryktet säger, snarare tvärt om. Heja Småland!

Den andra spaningen om döden:
Jag ser döda råttor. Och nej, inte som lillkillen i Sjätte Sinnet som viskande säger I see dead people, och syftar på vålnader. Jag menar råttlik. Låt mig presentera några olika teorier om varför.

1. Det kan vara någon form av perceptionspryl, som man fick lära sig om i psykologin: att om man är sugen på att resa ser man annonser för resor precis över allt och så vidare. Men jag vet inte varför jag skulle gå runt och tänka på råttor till vardags. Stryker den.

2. Jag var även inne på om det kunde vara nåt med det kinesiska nyåret. Råttans år var senast 2008 och kommer igen 2020. Kanske är det råttornas brist på uppmärksamhet som gör att de i protest slänger sig framför cyklar (de flesta ligger på cykelbanan på väg till jobbet)?

3. Är detta ett första tecken på jordens undergång (enligt asatron skulle Ragnarök ha inträffat för ett par veckor sedan) - digerdöden är tillbaka, och råttorna stryker med först. Snart är det vår tur! Moaaaah!

4. Det finns helt enkelt så många råttor, främst på Kungsholmens norra strand, att det är helt oundvikligt att köra på dem. Självsanering, på ett makabert sätt.

5. Eller så är det faktiskt råttvålnader jag ser. I så fall kan man med framgång göra en film om mig med Bruce Willis i huvudrollen.

Vill du le stort och få ett stort lyckorus?

Kolla in denna helt underbara video. Jag log hela filmen igenom! Men jag är rädd för vad Peter kommer att tycka. Det är rätt slemmigt. Videon can and will be held against me in a court of law, eller i varje fall i en framtida diskussion om köpa eller inte köpa hund.

Fördelen med att vakna tidigt

I morse vaknade jag av mig själv vid halv sju,  pigg. Vilken grej! Hann duscha och göra frukost med tända ljus innan Peter ens vaknade, åt en frukost ihop där vi både orkade och ville prata om riktiga saker, och var utanför jobbet samma tid som jag vanligtvis brukar gå upp. Dessutom otroligt skön och solig morgon,  så gjorde den hälsosamma prioriteringen att sätta mig ner vid vattnet och bara vara en liten stund. Det är jag,  ankorna, snödropparna och byggkillarna (och Essingeleden). Fint!

Likt Tom Cruise på bergväggen

Idag var vi ett gäng tjejer från jobbet som åkte och klättrade vid Telefonplan. Väldigt roligt, även om vi tyvärr hade manfall.

Jag var den enda som inte hade det så åtråvärda gröna kortet, utan vilket man inte får göra det tråkiga men ack så viktiga markjobbet. Därför var det kanske extra kul för mig, och liiiite mindre kul för mina stackars kollegor, som fick turas om om att ansvara för mitt liv och min säkerhet utan någonting annat än den vackra utsikten upp mot min av klätterselen tredelade och mycket svallande bakdel som utbyte.

Mitt "Jag är helt upprymd av ångest" sammanfattar upplevelsen rätt bra - väldigt kul, och sjukt maffigt att helt plötsligt inse att jag, efter perfekt pepp från Dea, kommit hela vägen upp till toppen av den skyskrapehöga väggen.

Ångestmomentet bestod i att jag då och då gjorde misstaget att titta ner. Det visade sig vara nästan lika dumt som att under en dyktur plötsligt börja tänka på att man är 30 meter under ytan, andas genom en tub och riskerar att dö om man plötsligt vill upp. Dålig idé: det är alltid bättre att ignorera döden och koncentrera sig på fiskarna.

Likaså här: vetskapen om att ens liv bokstavligt talat hänger på en skör tråd och att man befinner sig 10+ meter över marken ståendes på två stelnade stressbollar är rätt förförande för förmågan att klättra vidare. Men desto roligare att då tillslut våga fortsätta.

Mamma kommer bli stolt (eller förfärad) när jag berättar det här!

Om man är tankspridd

Om man är tankspridd kan man ta sin pojkväns ansiktscreme istället för tandkrämen. Och så kan man sätta en klick på tandborsten, och utan att reagera på att färgen inte alls är genomskinligt mintblå. Och så kan man börja borsta tänderna, och först efter halva munnen konstatera att tandkrämen smakar lite beskt. Och att den smakar ovanligt mycket hudcreme.

Om man är så tankspridd blir man väldigt mjuk och återfuktad i munnen.

Om Ikea, teknik och psykbryt

Helgen spenderades på ett mycket fridfullt sätt ute på Cissis land. Det var en orgie i att ladda batterierna med mycket sömn, god mat, många djur att klappa och fint umgänge, så vi åkte därifrån pigga och upplyfta. Vilket var tur. För på hemvägen åkte vi till Ikea, med målet att bestämma vilken garderob vi skall köpa. Och under över alla under - vi kom ut lika glada och peppade som vi gick in. Det här bådar gott inför framtiden!

Vad vi (jag) inte hade anat var dock att den stora påfrestningen skulle komma efteråt. Ikeamonstret attackerade när jag minst anade, och där jag var som mest sårbar: hemma i min egen soffa, med datorn i knät. Och just det att det var en dator i knät spelade nog väldigt stor roll för vad som sedan skulle hända.

För självklart så fick jag inte det jätte-enkla planeringsverktyget att funka. Och självklart gav det mig psykbryt. Och självklart fick Peter* det att funka, medan jag demonstrativt vänt Ikea-monstret ryggen och gått för att borsta tänderna med bultande hjärta och en frustrationsklump i magen. Och självklart fick jag då ännu mer psykbryt, för det bekräftade än än gång att jag + teknik = dålig match -> psykbryt**. Så länge varade den peppen.

*Tacksamt nog har jag en pojkvän som får en filbunke att framstå som kaotisk, och det är jag evigt tacksam över.

** Otacksamt nog är jag väldigt lik min mamma på den här punkten - hon har lika dålig teknikenergi som jag, stackarn. Jag önskar att jag vore mer som pappa, som likt nån form av teknikgud klarar biffen i 99 fall av 100, och därför har överseende med att saker inte funkar den där sista gången av hundra. Mamma och jag däremot har oddsen emot oss, så varje gång teknik strular så känns det som att ligga på marken medan tekniken hånskrattande sparkar en gul och blå. Och då är det inte lätt att go all Jesus och förlåta och ha tålamod nästa gång, och nästa, och nästa. Det är såhär krig startar.

The bottom is nådd - och reklam funkar

På väg hem. Går förbi en busshållplats. På reklamtavlan görs reklam för Kexchoklad. Blir sugen. Låser cykeln och går in på 7 eleven. Upptäcker att de har 3 för 30:-. Tänker: "Strålande, här kan jag göra ett riktigt klipp!". Köper tre, och sparar, jag vet inte hur mycket, men låt mig gissa på ganska lite. Hoppas att jag har karaktär nog att spara minst två till imorgon.

Reklam funkar. Och min karaktär är sämre än jag befarat. Men kexchoklad är himmelskt gott!

Jag vill ha en hund!

Det är tufft att vara jag just nu. Min djurlängtan är ständigt närvarande, men mer eller mindre påtaglig. Just nu är den enorm. Inte nog med att Cissi skaffat hund. Jag vet, Cissi. CISSI! Hon som alltid har fnyst och sagt att hon är helt ointresserad av djur. Det är lika chockartat och orättvist mot mig som det vore mot henne om jag plötsligt skulle bli dagmamma åt ett gäng kids. Inte desto mindre glad är jag för hennes skull, både avseende gullhunden i sig och själva omvändningen.

Ovanpå det fick jag i helgen den stora äran att vara hundvakt. Jag hade längtat varje dag sedan frågan ställdes i slutet av november, som gissa om jag var till mig. Jag fick låna lilla Trossa, en fantastiskt söt jakt-golden, i nästan två dygn. Trossa hade beskrivits som en glad adhd-hund, vilket till viss (stor) del stämde - om ni har sett Marley & Me kan man enkelt beskriva henne som Marley, och mig som Owen Wilson, så förstår ni ungefär. Men oh så söt! Och oh så kelig! Och oh så mysig så fort hon kom till ro!

Dessutom blev det den där härliga effekten som Carrie beskriver i Sex and the City: "The only thing a girl needs to get a date, is another date." Så mitt vaktande av Trossa ledde till att jag även fick vakta Saga. Dubbla hundar är dubbel lycka!

Men nu - ingen mer hund. Snacka om att ta ifrån mig, inte bara godispåsen, utan hela godisaffären! Ylva tröstade mig med att skicka över Miss Universum – Oh God I Wish I Had A Dog och Jojje Wadenius – Jag vill ha en hund, en blå. Jag lyssnar, och längtar tills även jag lever ett djurvänligt liv.

(här hade jag tänkt lägga upp gulliga bilder på Trossa, men min dator är lika seg som jag är hungrig så jag snor en från nätet istället).

Dagens Googlelogga

Man måste älska Google för att de, dagen till ära, har gjort sin dagens-logga som en OS-ig regnbågsflagga. Nej till anti-gay!

... Och samtidigt en trappa ner

Likt en Pavlovsk hund fick jag just en bra känsla i kroppen. Varför? Jag spetsade öronen. Jodå - från min granne en trappa ner hördes just signaturmelodin till Sex and the City. Happy watching kära granne!

Kvällens underhållning: en skön plan B

Eftersom stackars Peter ligger hemma och är magsjuk blev det inget hemmafix ikväll som planerat*. Istället har jag ägnat mig åt en kavalkad av play-TV:

Djurskyddsinspektörerna - fruktansvärt läskigt och hemskt det här avsnittet. Först grät jag, sen fick jag blunda och tillslut fick jag stänga av. Det var grisar som fallit mellan våningarna i en transport, friska katter som skulle avlivas på grund av en lat ägare, en annan gristransport som vält med massor av döda och skadade stackars grisar och slutligen besiktning av ett slakteri (det var då jag stängde av).

Fick lätta upp stämningen med ett avsnitt Girls.

Och sen med två avsnitt Söder om Folkungagatan. Fantastiskt roligt och hög igenkänning! Se det!

* jag har även spekulerat i om Peter bara låtsas ha vinterkräklan, alternativt har sett till att få den med flit, för att slippa bära kartonger, borra krokar och sätta upp gardinstänger. Jag hade inte klandrat honom. Och jag kan inte påstå att jag är ledsen över att få ledigt från allt fix ikväll.

Note to self

Hur klaustrofobisk tunnelbanan än är, och hur lockande det än är att ta bussen hem, så gör inte det kl 17 på fredagar i rusningstrafik.

Speciellt inte om du har en tid att passa och saker att fixa. Typ i form av att att hinna förbi och stödhandla på Ica och Systemet för att sedan laga en trerätters och städa undan gigantiska kartonger i vardagsrummet innan gästerna kommer om 2 h.

För just i sådana lägen är det extra dumt att hamna i stillastående köer.

Lön för mödan

OMG!! Vilken juicemaskin! Just slängt ihop ett glas morot/ingefära/apelsin/äpple juice, på 1 minut, och himmelskt god!

Och vilken kraft! Den här (Philips HR 1871 för den som undrar) har en kraftigare centrifug än den där gigantiska maskinen i Schweiz som ska rekonstruera Big Bang!

Bästa sättet att hålla värmen

Iskalla vindar i Stockholm, och normalt sett fryser jag in i märgen (speciellt som det fortfarande är stadiga 16 grader inne i min lägenhet). Men idag fick jag mig en gratislektion i hur man får svetten att forsa trots minusgraderna. Såhär kan även du göra för att få upp temperaturen:

1. Klä dig varmt
2. Sätt dig på tunnelbanan
3. Se till att ha väldigt ont om tid.
4. Spring upp för rulltrapporna. Ju längre desto bättre.
5. Gå med de längsta och raskaste steg du kan förmå i ca 5 minuter, exempelvis till Coop "Nära" (då detta Coop Nära i mitt fall ligger 10 minuter i helt fel riktning från mig sett så känns den andra delen i namnet inte vidare passande. Någon som har tips på hur man får posten att skicka paket till Coopar som är nära i ordets rätta bemärkelse?)
6. Kom fram tre minuter innan de stänger
7. Se till att det du skall hämta ut är stort. Jag körde överkurs idag och hade hela två gigantiska paket.
8. Med fördel kan du be personalen ta hand om emballaget, så att du på så vis måste ställa dig och packa upp och om i varje fall ett av de två gigantiska paketen
9. Tag för Guds skull inte av dig klädena. Nu bör svettpärlor bryta fram.
10. Konstatera att du, trots att ett paketinnehåll nu är överfört till en behändig bärkasse (eftersom de som skickat paketet bor i USA och därmed praktiserar "Everything is bigger in America, so even the boxes") inte för allt i världen kommer att kunna bära med dig den andra gigantiska lådan.
11. Be personalen, som nu är i full färd med att stänga, om ett snöre. Le så ostressat du kan och försök ignorera den stigande irritationen hos den en gång så trevlige postpojken
12. Knyt snöret om paketet så att du har något att bära i. Hoppas på att knuten håller, trots att du inte hinner göra det hela ordentligt enligt scouternas alla knyta-knutregler
13. Skynda ut ur butiken.
14. Bär en handväska, en påse med studiematerial och bärkassen med saken från USA i den ena handen. Bär paketet som är gigantiskt i den andra. Säkra att du har tjocka handskar för att undvika skärsår i händerna, eftersom det gigantiska paketet även är jättetungt
15. Gå så i 100 meter. Konstatera därefter att det  är sjukt jobbigt.
16. Byt grepp. Upprepa steg 15 i 10 minuter, tills du kommit hem

Nå, vem fryser nu?

Nå, vem fryser nu?