Idag var vi ett gäng tjejer från jobbet som åkte och klättrade vid Telefonplan. Väldigt roligt, även om vi tyvärr hade manfall.
Jag var den enda som inte hade det så åtråvärda gröna kortet, utan vilket man inte får göra det tråkiga men ack så viktiga markjobbet. Därför var det kanske extra kul för mig, och liiiite mindre kul för mina stackars kollegor, som fick turas om om att ansvara för mitt liv och min säkerhet utan någonting annat än den vackra utsikten upp mot min av klätterselen tredelade och mycket svallande bakdel som utbyte.
Mitt "Jag är helt upprymd av ångest" sammanfattar upplevelsen rätt bra - väldigt kul, och sjukt maffigt att helt plötsligt inse att jag, efter perfekt pepp från Dea, kommit hela vägen upp till toppen av den skyskrapehöga väggen.
Ångestmomentet bestod i att jag då och då gjorde misstaget att titta ner. Det visade sig vara nästan lika dumt som att under en dyktur plötsligt börja tänka på att man är 30 meter under ytan, andas genom en tub och riskerar att dö om man plötsligt vill upp. Dålig idé: det är alltid bättre att ignorera döden och koncentrera sig på fiskarna.
Likaså här: vetskapen om att ens liv bokstavligt talat hänger på en skör tråd och att man befinner sig 10+ meter över marken ståendes på två stelnade stressbollar är rätt förförande för förmågan att klättra vidare. Men desto roligare att då tillslut våga fortsätta.
Mamma kommer bli stolt (eller förfärad) när jag berättar det här!
Haha!! Underbart!
SvaraRadera