Om Ikea, teknik och psykbryt

Helgen spenderades på ett mycket fridfullt sätt ute på Cissis land. Det var en orgie i att ladda batterierna med mycket sömn, god mat, många djur att klappa och fint umgänge, så vi åkte därifrån pigga och upplyfta. Vilket var tur. För på hemvägen åkte vi till Ikea, med målet att bestämma vilken garderob vi skall köpa. Och under över alla under - vi kom ut lika glada och peppade som vi gick in. Det här bådar gott inför framtiden!

Vad vi (jag) inte hade anat var dock att den stora påfrestningen skulle komma efteråt. Ikeamonstret attackerade när jag minst anade, och där jag var som mest sårbar: hemma i min egen soffa, med datorn i knät. Och just det att det var en dator i knät spelade nog väldigt stor roll för vad som sedan skulle hända.

För självklart så fick jag inte det jätte-enkla planeringsverktyget att funka. Och självklart gav det mig psykbryt. Och självklart fick Peter* det att funka, medan jag demonstrativt vänt Ikea-monstret ryggen och gått för att borsta tänderna med bultande hjärta och en frustrationsklump i magen. Och självklart fick jag då ännu mer psykbryt, för det bekräftade än än gång att jag + teknik = dålig match -> psykbryt**. Så länge varade den peppen.

*Tacksamt nog har jag en pojkvän som får en filbunke att framstå som kaotisk, och det är jag evigt tacksam över.

** Otacksamt nog är jag väldigt lik min mamma på den här punkten - hon har lika dålig teknikenergi som jag, stackarn. Jag önskar att jag vore mer som pappa, som likt nån form av teknikgud klarar biffen i 99 fall av 100, och därför har överseende med att saker inte funkar den där sista gången av hundra. Mamma och jag däremot har oddsen emot oss, så varje gång teknik strular så känns det som att ligga på marken medan tekniken hånskrattande sparkar en gul och blå. Och då är det inte lätt att go all Jesus och förlåta och ha tålamod nästa gång, och nästa, och nästa. Det är såhär krig startar.