Fallskärm: check

Så idag var det dags. Det som jag funderat på att göra i 16 år, som jag aktivt tänkt göra i två, och som jag skjutit upp att boka i ett. Hoppa fallskärm.

Ångesten var blandad med förlikning med tanken på att jag skulle dö. De stunder där acceptansen inför vårt öde tog över var bäst, eftersom de utgjorde en paus i ångesten.

Flygresan upp var inte så farlig som jag trodde, inte heller det faktum att dörren utgjordes av ett plastjalusi. Men helvete, det är ju helt sjukt att hoppa ut ur ett plan!

Jag visste att vi skulle upp på 4 000 meter. Jag såg på en av instruktörernas mätare att vi nått vår höjd, och frågade min instruktör om det var dags snart. "Nej nej, det där är feet. Vi är bara på knappt 1500 meter, så det är längt kvar."  Där någonstans insåg jag att vi skulle HÖGT upp. Väl uppe kändes det och såg ut som att vi var på samma höjd som man vanligtvis åker på när man flyger till Göteborg. Men med den skillnaden att över 50% av passagerarna på den här flighten såg lätt dödsförskräckta ut, och med god anledning.

Låtsasdörren öppnades, folk började trilla ut, och snart var det min tur att sätta mig och dingla med benen utanför planet. 4 000 meter upp. Sjukt! Jag är fortfarande förvånad över att jag inte gjorde något motstånd. Min tandemhoppare Niclas var ett bra stöd, och jag gissar att jag varken ville göra honom besviken eller skada honom.

Så, på hans fråga "Är du redo?" svarade jag faktiskt ja. Och så bar det av. Volt ut, sen rasande snabbt ner. Sjukt häftigt, och sjukt blåsigt. Ungefär som att försöka andas med huvudet ut genom bilfönstret i full hastighet.

Sedan dinglandet. Och lyckan över att veta att fallskärmen löste ut. Härligt, in genom molnen, snurra runt, sväva vidare. Jag kunde från luften se att stackars pappa som skulle komma och titta inte hunnit dit i tid, eftersom vi startade tidigare än beräknat. Tillslut landade vi, med ett brak. Jag mjukt på rumpan, Niclas med en kullerbytta över mig.

Fallskärm: check!

(Pappa, som kom minuten efter att vi tagit av oss våra selar, tvivlar på att vi faktiskt har gjort det, och jag är beredd att hålla med: det var så surrealistiskt att det känns som en dröm nu i efterhand.)

Lördag: VAP

Igår mådde inte Peter så bra, så jag fick ägna dagen åt att vappa. Jag försåg stackarn med pannkakor, glass, sylt och färsk frukt. Helt OK, eftersom jag fick sympati-äta och sympati-titta på film halva dagen. Det blev både Girls, Game of thrones och SATC på nya HBO-kontot, gött värre!

Lockande

Bastun på kontorshusets gym. Står här och värmer mig lite innan träning eftersom jag är stelfruen. Lockande att hoppa över det där träningsmomentet och stanna kvar här istället...

Min sista fredag någonsin?

Det här kan bli min sista fredag någonsin. Tanken slog mig just, och det känns inte så bra faktiskt.

Jag skall hoppa fallskärm på söndag, och då vet man aldrig hur det går. Sedan jag bokade har jag försökt förtränga allt läskigt för att inte kollapsa av nervositet, men när jag tillåter mig att tänka på det så är det faktiskt ett rätt oflott upplägg på så många sätt.

Dels hela ångesten i att åka upp i ett plan som är litet som en konservburk.

Därtill att man skall bli utkastad ur konservburken.

Själva fallet tror jag mest blir coolt, och svävandet efter att någon sansad person kommit ihåg att dra i livlinan blir nog superhärligt (med min gråtupplevelse i Eclipse för några vekcor sedan så räknar jag dock med att chocktårarna kommer att flöda).

Men.

Dels slog det mig just att skärmen kanske inte alls kommer att vecklas ut.

Dels kom jag på att det inte är helt omöjligt att jag kanske, i panik och av misstag, kommer att knocka min tandemhoppare i samband med att han mot min vilja försöker få ut mig ur planet, och på så sätt göra honom oförmögen att göra sitt jobb, som ändå kan anses vara i princip hur viktigt som helst.

Tänk så hemskt! Hur ska jag rimligtvis kunna landa oss på ett säkert sätt, om han hänger där helt medvetslös och med blodet forsande? Om jag ens lyckas hitta rätt snöre att dra i. Man kan ju hoppas att det är som på Gröna Lunds Vinst-varje-gång-lotteri, att alla snören leder till utveckling av skärmen.

Oj oj oj. Nu fick jag ont i magen igen.

Hej kyla

Inte så, men vad hände med vädret? Trodde att vi var överens om att vi skulle köra en successiv nedtrappning av temperaturen, inte gå från 20-6 grader på en vecka. Min investering för "framtiden" som jag gjorde i söndags i form av en dunväst visade sig gälla en framtid som redan blivit nutid.

Men, jag klagar inte - det är ju sol! Jag trotsar kylan och avnjuter min lunch-latte macchiato uppe på balkongen på 9 våningen, ihopkurad i ett nästan vindstilla hörn.

Dagens gulligaste

Blev just varm i hjärtat efter att ha fått den här presenten av tjejen som tömmer posten i kontorshuset. Kokosbollarna hade dessutom föregåtts av ett hjärtligt tack.

Anledningen: jag hade lagt ett privat och förfrankerat brev i jobbets utkorg, och satt på en post-it där jag frågade om det var ok att lägga privat post där eller ej.

Det visade det sig att det inte var, men eftersom jag frågade så snällt blev jag alltså belönad med denna fina behandling av Maria - vilken underbar människa!

Fördelen med kaniner

Mitt i allt det hemska som händer i Nairobi kan jag inte låta bli att le åt denna redogörelse i DN från en familj som tillsammans med 150 andra gömde sig i ett förråd inne på Westgate under skottlossningen:

"Familjen Yngrot satt i drygt tre timmar bakom den barrikaderade dörren där alla gjorde sitt bästa för att vara så tysta så möjligt för att inte röja sitt gömställe.
Hur gick det att få sonen att förstå att det var viktigt att hålla tyst?– Egentligen är det ganska enkelt. Man får se till att inte överföra sin egen rädsla. Man talar med honom om Kalle Kanin och ludna öron och leker med pappbitar. Min fru satt och berättade kaninhistorier under tre timmar.
Tvåårige Karl tycks inte ha insett vilken allvarlig situation han och hans föräldrar befann sig i.
– Han tycker han har haft sin bästa dag på länge. En hel dag med kaninhistorier. Och han tyckte fortfarande det mest var kul när jag lyfte upp honom, duckade och rusade ut ur gallerian."

Jag, ett kaninfan av rang (tror jag som barn hade ett 20-tal gosekaniner hemma - Stora, Lilla, Minsta och Största; Peter, Benjamin, Flopsy, Mopsy och Topsy samt Mrs Rabbit - ni vet, Beatrix Potters söta lilla familj som alltid hotades att bli uppätna av den elake trädgårdsmästaren - för att nämna några) kan nu lägga fram ytterligare ett argument till varför kaniner och kaninsagor är bra.

Läs hela DN's intervju här.

(Parentes)

(Jag insåg att mitt liv är på tok för mycket Svensson och för lite Stones, så jag kör en kompromiss på min melankoliska längtan: den där cigaretten representeras av en massa tända ljus, rödvinsflaskan är öppnad (det är fördelen med skruvkork) och balkongen - äsch, matbordet går lika bra. Och dessutom åt jag popcorn till middag - är inte det rock'n'roll så vet jag inte vad!)

Revansch-söndag

Ljuva dag! Om min lördag var sådär, med trista ärenden, stress i magen, lätt ångest över inget och lite allmänt oskön känsla i kroppen, så tog min söndag full revansch.

Skrattade så jag grät åt Triss-vinnarens inte helt lyckliga barn på Nyhetsmorgon.

Tog en lång lång promenad bort till Hagaparken med Maggie, Alexandra och lilla J. Fikade och snackade om livet.

Fixade mina sista ärenden på Fältöversten.

Såg Monica Z med Necking. Faaaan-tastisk! Har just kommit hem och är helt pirrig i hela kroppen för att den var så bra. Edda Magnason var helt underbar på alla sätt och vis (tjejen gör skådespelardebut, och sjunger själv i filmen, fatta!). Kostymen var ljuvlig. Man fick skratta, skämskuddas och gråta. Aaah. Se den!

Nu sitter jag hemma och lyssnar på Monica och skulle bra gärna velat sätta mig på balkongen med ett melankoliskt glas vin och en cigarett. Om det inte vore för att det regnar, jag inte har någon öppen flaska vin och aldrig har rökt en cigarett i hela mitt liv.

... Och samtidigt i Stockholm

Och samtidigt i Stockholm påbörjas, eller ska jag säga fortsätter, den eviga jakten på ett par skor som uppfyller kriterierna snygga, varma, bekväma, vintertåliga och halksäkra. Förra året gav jag upp. Kriteriet Snygga ställer sig ofta i motsats till bekväma och vintertåliga när det kommer till vinterskor. Återstår att se Hur länge jag orkar leta i år.

Attentatet mot Westgate, Nairobi

Usch vad läskigt - läser om attentatet och gisslandramat i Westgate Shopping Mall i Nairobi som fortfarande verkar pågå. Hoppas egoistiskt att mina Nairobibaserade kollegor befinner sig på säkert avstånd därifrån, och att dödssiffrorna inte blir högre. Jag handlade själv mat i Westgate Shopping Mall för knappt två veckor sedan när jag var där, vilket så klart gör det hela ännu mer verkligt för mig. Hu!

Skärpning!

Äntligen fredag! Just kommit hem från jobbet och ätit en sallad i soffan. Lång vecka med massor att göra och ta igen på jobbet sedan Kenyaresan förra veckan, så känner mig hyfsat mör nu. Jag har inte riktigt hunnit med mig själv sen jag kom hem: tomt på mat, ostädat, tvätt, post, mig själv och en massa admin som behöver fixas. Har levt veckan i någon form av undantagstillstånd, och borde nästan omyndigförklaras efter att för fjärde dagen i rad ha glömt bort att handla mat. Ser fram emot att ställa mig själv tillrätta i helgen!

Jag har tur jag

Jobbat tills nu och är nu på väg hem för att däcka i soffan. Världens bäste pojkvän förser mig, för andra gången sen i lördags, med mat, hemma hos mig. Ikväll vankas fiskpanetter med potatis.

Jag känner mig bortskämd och är väl medveten om vilken tur jag har, och känner mig samtidigt som en skurk som låter honom och den varma maten vänta.

Hoppas han tar tillfället i akt och hämnas på nåt kul sätt, typ genom att klottra i mina böcker, bädda säck eller vända uppochner på alla tavlor.

Dagens outfit

Dagens outfit hänger i ett torkskåp. Man kan sammanfatta det med att när jag tittade ut genom fönstret i morse gick folk utan paraply. Så jag bestämde mig för att ta cykeln, och klä mig i vad jag trodde var vattentäta skalkläder. Det borde jag inte ha gjort. Vid Östermalmstorg var jag dyblöt in på bara huden, men hann inte hem och byta om och ta bussen. Så jag trampade på. Och fick hänga ALLT på tork. Nu sportar jag diverse ihoplånade gympakläder. Väldigt moderiktigt.

Hemma igen

Så fort jag, men inte mitt bagage, kommit hem tog jag veckans första, långa, varma, sköna, underbara dusch. Sen kom underbare Peter med lyxfrukost. Därefter fick vi sova på soffan. Peter sympatisomnade han med.

Nu rockar vi loss på Gröna Lund, och jag inser till min fasa att jag är på god väg att bli tant även när det kommer till bergodalbanor.

Peter, the youngster, tvingar med mig på Insane och Eclipse. Den förstnämnda gav oss båda kramp i käkarna och stjärnor för ögonen, den andra fick mig att gråta en skvätt och hacka tänder av ren chock. Men den var härlig och vacker, så vitt jag såg genom tårarna.

Nu återstår Vilda Musen, Twister och att vinna på chokladhjulet. Hittills har det gått åt fanders, men vi ger inte upp!

Sjunde dagen i Kenya

Fredag: Piggast av alla efter min ofrivilliga vila. Började med att besöka Harold, en supertrevlig och ambitiös man med fin gård. Han och hans nio syskon hade ärvt varsin del av föräldrarnas mark, och han hade på så sätt kunnat köpa den gård han idag hade. Brorsan Richard hade köpt grannfastigheten. Härliga människor som hade mycket att berätta och som poserade glatt inför kameran, och bjöd på en fantastisk hibiskussaft efter besöket.

Åkte vidare till nästa bonde, en kvinna som drev en liten gård med äggproduktion. Ylva intervjuade henne, och under tiden passade jag på att prata med grannfrun som kommit över för att hälsa. Oh my God säger jag bara!

Evelyn som hon hette, berättade om hur hon med fyra egna barn och tre adoptivbarn, som hon tog hand om efter att deras föräldrar båda dött i HIV, hade blivit utslängd från sitt hem och jobb som inneboende hemhjälp i Nairobi, eftersom de tre adoptivbarnen inte fick plats enligt hennes chef. Hon fick då en jordplätt av sin man i hans hemby att flytta till med barnen. Själv stannade han i Nairobi för att fortsätta jobba som hemhjälp.

Helt utan erfarenhet av att bruka jord tog hon sig an uppgiften, med lågt resultat. Efter fem år kom mannen till byn, efter att ha insjuknat i prostatacancer. De var barskrapade, men kämpade på. Sen kom hon i kontakt ned Vi-skogen genom en kvinnogrupp som hon är med i.

På två år har hon med vår hjälp, både gällande jordbruksteknik och spara/lånagrupper, lyckats bygga upp gårdens produktivitet så att hon nu tjänar bra ned pengar, kan betala för barnens skolgång och har stora planer för framtiden. Dessutom har hon börjat odla ett träd vars bark hjälper mot prostatacancer, och hennes man är på bättringsvägen. Vilket livsöde! Och vilken kvinna! Och vilken vändning!

Avslutade denna mycket givande dag med lunch på byns samlingslokal. Därefter en skratt- och sångfylld resa på 2,5h till flygplatsen i Eldoret, lekandes bandleken. Linda kapitulerade pga kissnödighet, och Ylva kastade in handduken pga uppsvälld hjärna.  Marcus och jag kom till final, och har ännu inte avslutat. Vi har nu två pågående spel, ett där han har två pluppar av tre, och ett där jag har det. Spännande värre.

Nairobis nerbrunna flygplats bjöd på ganska mycket förvirring och väldigt mycket hunger. En liten yoghurt och en sparad flygplanspåse nötter fick utgöra middagen. Fokus nu: sömn! Imorgon vaknar vi upp i Amsterdam. Väl hemma ska jag äta frukost med Peter, det blir mysigt!

Sjätte dagen i Kenya

Torsdag: Givet min status igår, och det faktum att mina ben mest påminde mig om konsistensen av spaghettin på en svensk vägkrog någonstans mellan Sälen och Stockholm (tänder, ja till och med gom och tunga, var överflödiga - minns fortfarande den måltiden med skräck), stannade jag på hotellet idag.

Satt i skuggan och läste en bok om biståndsbranschen, Innan floden tar oss, som hittills känns relevant och som har hög igenkänningsfaktor sedan min tid som +1 i Cape Towns diplomatkretsar med Edo.

Lyckades med en imponerande telepatisk träffsäkerhet gå ut till parkeringpalatsen i precis det ögonblick som de andra kom in med bilen från dagens fältövning (detta kanske inte låter så märkvärdigt, men betänk att vi inte haft tillgång till någon form av kommunikation oss emellan eller pratat om tider i någon form på hela dagen), och fick sedan höra om deras dag som varit bra mycket mer händelserik än min, bestående av möten med både en 115-årig kvinna och en 13-barnsmamma.

Det enda jag kunde berätta om var att jag nästan prickade in att solen stod i zenit, ett kraftigt åskväder, en katt som jag bjöd på min rislunch, en bräkig amerikan och rika, golfande kenyaner (vårt hotell är i svenska mått mätt att jämföra med ett vandrarhem, men fungerar här som en anrik country club för den minoritet som har råd) vilket känns mal placé mitt i den i övrigt väldigt spartanska miljön här.

Fjärde dagen i Kenya

Tisdag: Idag fick vi se verkligheten. Vi besökte bönderna Samson och Lilian som jobbar med agroforestry med vårt stöd sedan tre år. Riktigt häftigt att se och höra hur de gått från ägare av en bit obrukad mark, till självförsörjande bönder på en fint hållen gård på bara tre år. Med hjälp av spara/lånagrupper kan de göra långsiktiga ekonomiska planer som innefattar både kontanter och getter, de har pengar över för att betala barnens skola och de har möjlighet att äta tre varierade mål mat per dag. Allt som jag läst och hört om, fast på riktigt, live! Grymt!

Åt lunch på det lilla lokala kontoret, och var extra tacksam över att vara priviligierad nog att ha ständig tillgång till  riktiga toaletter när jag besökte det skjul med hål i golvet som fanns att tillgå på kontoret.

Skumpade 25 glada mil längs den afrikanska verkligheten, glatt lekandes - och regerandes i - bandleken med Marcus i baksätet (ni vet, jag säger Carola, Marcus säger Anna Book, jag säger Kent osv) i goda 1,5 timme, bara avbrutna av en lättare punktering som snabbt löstes av de flesta av männen, medan Marcus slog ett slag för jämställdheten och satt på åskådarplats med oss tjejer och skrattade åt magsjukehistorier.

Det där med magsjuka kan man skratta gott åt. Och resor på den Kenyanska landsbygden förbrödrar även på så sätt kan jag säga. Jag undrar om det finns någon effektivare form av teambuilding?

Väl i Kitale fick vi en rundvandring på vårt Olof Palme Agroforestry Centre, en exemplariskt välskött trädgård tillika museum som förklarar vad vi gör.

Kom fram till vårt hotell och tog en välbehövlig fesljummen vaskning i den glada duschen med sån där roulette i form av en elektrisk vattenvärmare som sitter på duschmunstycket. Känns alltid lika spännande att använda sådana, men min tumregel är att man får vara glad så länge det inte slår gnistor om dem.

Avslutade ytterligare en bra och intensiv dag med en bastant indisk middag och kunde konstatera att vi även ikväll kommer kunna somna utan större problem.

Femte dagen i Kenya

Onsdag: Dagen började bra med skämt om allas magtillstånd. Ylva o jag tog varsin Dimor för att vara på den säkra sidan, med tanke på gårdagens toalettutbud. Började dagen med att plantera träd på Olof Palme Agroforestry Centre, fint!

Vi satte oss sen i bilen för att åka upp och besöka ett vattenprojekt och två enskilda bönder på Mount Elgons sluttningar.

Den skumpiga resan gjorde inte under för magen, och när vi stannar för att plocka upp en av våra anställda rådgivare längs vägen fylls min bägare snabbt och hotar att rinna över. Denne på alla andra sätt underbare man som sätter sig bredvid mig luktar nämligen så starkt av kryddor och svett att mitt inre helvete bryter ut. Resten av dagen blev en kamp för att hålla allt inne, på två fronter. Att använda en lokal toalett var inte aktuellt, av så många anledningar.

Efter tappra försök att följa med gruppen på våra rundvandringar kapitulerade jag och lade mig i bilen, ivrigt utstirrad av nyfikna barn som undrade vad en vit kvinna gjorde där, och varför denna vita kvinna var grön i ansiktet. Inte exakt drömmen, men hey, jag klandrar dem inte.
Desto trevligare var konserten av råmande kor i hagen nån meter från min plats i bilen. Övervägde starkt att gå o lägga mig bland korna i hagen för lite högre mysfaktor, men insåg att det hade väckt större uppståndelse bland barnen än de möjligtvis skulle kunna hantera.

Mannen som framkallat mitt tillstånd var även präst, och kom och bad för mig och försökte heala mig med handpåläggning. Funkade sådär, men det fick mig att gilla honom betydligt mer.

Efter en inte så angenäm lång bilresa tillbaka ligger jag nu i sängen med 38,6 (för andra gången sen i fredags, givetvis me a break!!), glad över att vara tömd från alla håll. Musik på mobilen och en krävande konsekvensanalys i huvudet: fördelen med intag av vatten/Cola/ banan/ vätskeersättning och/eller Ipren, vägs mot den överhängande risken att direkt spy upp en nästan tom mage.

Får tänka på min viktmedvetna gammelmormors devis: "Den som inte har vett att uppskatta en rejäl magsjuka förtjänar inte att få en."

Tredje dagen i Kenya

Måndag: Idag hade vi första dagen på kontoret. Väldigt lärorikt. Jag känner mig som en falukorv full av information. Sammanhangen klarnar mer o mer för var dag, vilket är bra, eftersom min honeymoon på jobbet snart är över.

Efter intensiv förmiddag och lunch runt kontorets matbord, placerat under ett halmtak i en fantastisk trädgård som fick mig att vilja flytta hit permanent, åkte vår lilla grupp på sex personer till flygplatsen för vidare transport.

Den utbrända flygplatsens provisoriska ankomsthall må ha varit speciell, men den inrikes avgångshallen, placerad i cargohallen, var desto bättre: ett under av effektivitet, de finaste toaletterna jag sett hittills i landet, en liten shop och en stor öppen port mot flygfältet som säkrade både utsikt och ventilation.

Efter en 30 minutersresa i ett väldans modernt plan, som som första plan någonsin i den Wendtska historien hade USB-uttag för mobilladdaren, landade vi såg Kisumu, Kenyas tredje största stad belägen vid Victoriasjöns strand. Vackert! Helt annorlunda mot Nairobi: platt, lugnt, färgglatt och lummigt.

Skrattfylld middag med hela gänget + två killar från lokalkontoret på ett ställe där flodhästar tydligen brukar komma upp på gräsmattan och beta om kvällarna. Tyvärr hade vi inte turen att få sällskap i trädgården, men för middagsfriden kanske det var lika bra - har förstått att de kan vara lite lynniga och högst dödliga.

Nu ligger jag i min säng och hoppas att min stol-fälla som jag arrangerat vid balkongdörren - inte helt olik den som jag som liten riggade för jultomten för att se om han fanns - fungerar, eftersom låset inte gör det.

Andra dagen i Kenya

Vaknade pigg! Halleluja! Dessutom med aptit för första gången sedan i fredags. Halleluja igen!

Efter frukost åkte vi till ett elefantbebishem. Inte så ogulligt! 26 bebisar mellan 0-5 år som av olika anledningar blivit föräldralösa, främst pga elaka människor. De fick fyra liter mjölk och vi fick hjärtevärme så det räckte och blev över. Bra deal tycker jag. Ska lätt adoptera en när jag kommer hem! David Sherman Foundation tror jag att det hette, om någon är sugen.

Därefter safari med gänget + Arne, landschef, och hans familj, samt Barbro, som liksom jag är här för att se och lära. Nairobi har en väldigt käck nationalpark som ligger kant i kant med stan, och som är full av djur. Ännu käckare är att det bara är stängsel åt ett håll (inte överraskade det hållet som vetter mot stan), så djuren kan komma och gå som de vill. Genuint och på riktigt alltså, även om de säkert är instruerade av stans turistnäring att hålla sig i området.

Vi fick ooooha och åååååha över bland annat jättesöta giraffer, zebror, noshörningar, sköldpaddor, antiloper av olika slag (stackarna, de tenderar alltid att bli ihopklassade, men det får de köpa när de ser nästan likadana ut och inte har orkat komma på sin egen unika look), apbebisar och bufflar. Och en krokodil, men där var oooohet mest av lätt obehag, eftersom det var under en vandringssekvens långt ifrån bilen (som inte gjordes mindre nervös av att vår spårare pekade på dagsfärska lejonspår. Både lejon, leoparder och geparder höll sig dock undan, de svårcharmade rackarna).

Stärkta av våra djurupplevelser åkte vi till marknaden och väckte hoppet om att tjäna Den Stora Kovan hos samtliga försäljare. Med mig hade de nog hyfsad tur, för de var väldigt glada efter varje köp jag gjorde, trots mina, i mitt tycke lyckade, försök till att pruta.

Kvällen avrundades med middag hos Arne och Carina, och nu, nu är det dags att sova, för imorgon börjar allvaret!

Första dagen i Kenya

Första dagen i Kenya, kort sammanfattat trots väldigt lång dag:

Ankom den halvt nerbrunna flygplatsen kl 6.15, efter en bra flight med hi-five-mycket benutrymme till allas stora glädje och förvåning.

Väntade i det provisoriska passkontroll-tältet (sponsrat av Norge) i 1h.

Blev bjudna på finfrukost hos Cecila, följt av 2h sömn.

Åkte till tv-inspelning motsvarande Talang, där en av Kahs, C's kille, dansgrupper var i semifinal. Vi fick vara studiopublik. Kul, även om Henke von Zweigberk hade gråtit över förseningarna i produktionen med sitt halvtimmeslånga avbrott pga borttappad musik mm.

Vidare till KICC - det centrala tornet med utsikt över halva stan, genom en lastbilsmässa där Scania och Mercedes-Benz Actros var representerade. Jag förklarade nostalgiskt storheten i den senare för mina kollegor, som lyssnade häpet.

Middag på Ylvas önskeställe: Open House. Indiskt. Hittills har inte magen protesterat, trots mitt sista indiska mål färskt i minnet.

Vidare till konsert på Carnivore med tre olika soultjejer. Skön soul och härlig stämning!

Nu: 01.15, äntligen sova!!

Den sjuke har bara en önskan...

Hej vila, värme, vätska och värktabletter! Vaknade med ont i kroppen och magen idag, och fick vända hem igen på väg till jobbet. Feber, huvudvärk och annat skit. Hade varit klart segt men ändå ok om det inte hade varit så att jag har deadline på jobbet o sen ska flyga till Kenya imorgon. Sätter mitt hopp till att jag blir frisk tills dess!

Hej, det var längesen!

Nu var det länge sedan jag skrev sist. Riktigt länge sedan. Massor har hänt sedan dess - en del som förklarar min bortavaro från blogosfären, en del som inte gör det.

Därför drabbar jag er nu med en bättre uppsats.

Då ska vi se:
1. Jag har bytt jobb! I allra högsta grad en anledning till mitt inte-bloggande. Jag vågar nästan skylla 90% på det. Dels för att jag först var så stressad över hela uppsägningsgrejen. Som att göra slut med sin familj, som man dessutom har en bra relation till, typ. Ont i magen och mycket tandagnisslan vill jag lova.

Därtill kommer något väldigt positivt, nämligen massor av semester. Jag är något av en samlare, vilket de flesta av mina vänner vet och förfasas över eftersom mitt hem är överbelamrat och min kyl full av utgången mat. Tydligen samlar jag även på semester. 63 dagar hade jag att ta ut. Det var så klart inte möjligt att ta ut, men goda 35+ fick jag i varje fall, vilket leder oss in på:

2. Jag har varit ledig! Länge! Åtta veckor nästan! Och på semestern är det skönt att koppla bort det där med mobilen, internetet och verkligheten. För att inte tala om billigt. Speciellt om man som jag hade turen att få vara utomlands i fyra veckor.

Okej, recap: först festade vi traditionsenligt på midsommar hos Erik i Hällevikstrand, sen upptäckte vi Mallis en vecka med Klanen, sen chillade jag i Caños en vecka med Peter, sen blev vi grundlurade i Marocko ett par dagar, sen chillade vi ännu mer i Torre del Mar i en vecka med Helena och Miche, sen åkte alla hem och avlöstes av Cissi som jag fortsatte att chilla med i ytterligare en vecka med Maggie och Fredrik som gästspelare, sen åkte jag till landet en vecka, sen var jag i stan en vecka, sen jobbade jag i två dagar på MEC men insåg att det inte fanns någon anledning att vara där så då gick jag på semester IGEN och åkte tillbaks till landet. Phew! Jag känner mig utvilad! Vilket är bra, för sen:

3. Började jag mitt nya jobb! Yeii! Så, jag är numera kommunikatör på en väldigt bra och ädel biståndsorganisation som jobbar med något så fint som långsiktig fattigdomsbekämpning genom miljöförbättring i östra Afrika. Jag har dock inte flyttat fullt så långt, men har väl bytt stadsdel:

4. Jag jobbar numer i Hornsberg! Yeii det också. Om man, som jag, inte spenderat mycket tid i Stadshagen verkar inte området så kul baserat på promenaden från T-banan via en byggarbetsplats till kontoret. Men! Nya Hornsbergs strand, halleluja! Så människovänligt, så fint, så fullt av bra restauranger, så bra bad (även om det ryktas om att det är olagligt). Och om man, som jag, har möjlighet att cykla till jobbet är det en fröjd för själen att trampa sig de 25 minuterna längs vattnet, från Nybroviken hela vägen fram.

5. Utöver allt detta har jag bland annat: varit på två bröllop; två landethelger med tjejer och en tredje med 25 lamm som skulle mönstras; en riktig kräftskiva, och en improviserad (på tu man hand med Peter, igår) och sist men absolut inte minst firat ett år tillsammans med världens finaste Peter!

Det var väl det. Eloge till den som orkat läsa allt, verkligen!

*Jag hade, lite naivt kanske, tänkt att illustrera allt detta med bilder, men eftersom min "den är SÅÅÅ enkel"-Mac och jag fortfarande inte riktigt förstår varandra, har jag helt enkelt inte ork, tid eller lust att försöka lista ut hur man bifogar en bild från iPhoto just nu. (Man hade kunnat tro att drag'n'drop eller cmd+c/cmd+v skulle vara vinnande koncept, men icke). Så kan det gå. Ni får fantisera helt enkelt.