Fallskärm: check

Så idag var det dags. Det som jag funderat på att göra i 16 år, som jag aktivt tänkt göra i två, och som jag skjutit upp att boka i ett. Hoppa fallskärm.

Ångesten var blandad med förlikning med tanken på att jag skulle dö. De stunder där acceptansen inför vårt öde tog över var bäst, eftersom de utgjorde en paus i ångesten.

Flygresan upp var inte så farlig som jag trodde, inte heller det faktum att dörren utgjordes av ett plastjalusi. Men helvete, det är ju helt sjukt att hoppa ut ur ett plan!

Jag visste att vi skulle upp på 4 000 meter. Jag såg på en av instruktörernas mätare att vi nått vår höjd, och frågade min instruktör om det var dags snart. "Nej nej, det där är feet. Vi är bara på knappt 1500 meter, så det är längt kvar."  Där någonstans insåg jag att vi skulle HÖGT upp. Väl uppe kändes det och såg ut som att vi var på samma höjd som man vanligtvis åker på när man flyger till Göteborg. Men med den skillnaden att över 50% av passagerarna på den här flighten såg lätt dödsförskräckta ut, och med god anledning.

Låtsasdörren öppnades, folk började trilla ut, och snart var det min tur att sätta mig och dingla med benen utanför planet. 4 000 meter upp. Sjukt! Jag är fortfarande förvånad över att jag inte gjorde något motstånd. Min tandemhoppare Niclas var ett bra stöd, och jag gissar att jag varken ville göra honom besviken eller skada honom.

Så, på hans fråga "Är du redo?" svarade jag faktiskt ja. Och så bar det av. Volt ut, sen rasande snabbt ner. Sjukt häftigt, och sjukt blåsigt. Ungefär som att försöka andas med huvudet ut genom bilfönstret i full hastighet.

Sedan dinglandet. Och lyckan över att veta att fallskärmen löste ut. Härligt, in genom molnen, snurra runt, sväva vidare. Jag kunde från luften se att stackars pappa som skulle komma och titta inte hunnit dit i tid, eftersom vi startade tidigare än beräknat. Tillslut landade vi, med ett brak. Jag mjukt på rumpan, Niclas med en kullerbytta över mig.

Fallskärm: check!

(Pappa, som kom minuten efter att vi tagit av oss våra selar, tvivlar på att vi faktiskt har gjort det, och jag är beredd att hålla med: det var så surrealistiskt att det känns som en dröm nu i efterhand.)