Jag skall hoppa fallskärm på söndag, och då vet man aldrig hur det går. Sedan jag bokade har jag försökt förtränga allt läskigt för att inte kollapsa av nervositet, men när jag tillåter mig att tänka på det så är det faktiskt ett rätt oflott upplägg på så många sätt.
Dels hela ångesten i att åka upp i ett plan som är litet som en konservburk.
Därtill att man skall bli utkastad ur konservburken.
Själva fallet tror jag mest blir coolt, och svävandet efter att någon sansad person kommit ihåg att dra i livlinan blir nog superhärligt (med min gråtupplevelse i Eclipse för några vekcor sedan så räknar jag dock med att chocktårarna kommer att flöda).
Men.
Dels slog det mig just att skärmen kanske inte alls kommer att vecklas ut.
Dels kom jag på att det inte är helt omöjligt att jag kanske, i panik och av misstag, kommer att knocka min tandemhoppare i samband med att han mot min vilja försöker få ut mig ur planet, och på så sätt göra honom oförmögen att göra sitt jobb, som ändå kan anses vara i princip hur viktigt som helst.
Tänk så hemskt! Hur ska jag rimligtvis kunna landa oss på ett säkert sätt, om han hänger där helt medvetslös och med blodet forsande? Om jag ens lyckas hitta rätt snöre att dra i. Man kan ju hoppas att det är som på Gröna Lunds Vinst-varje-gång-lotteri, att alla snören leder till utveckling av skärmen.
Oj oj oj. Nu fick jag ont i magen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar