Inget för äckelmagade

Min världsbild har förändrats. Allt började med att jag hängde med Lobban på nyår, en fantastisk skön tjej tillika vegetarian och flickvän i Peters gäng. Men hon stökade till det lite för mig.

Lobban informerade mig nämligen om att 99% av all ost innehåller löpe (löpe är ett enzym som finns i kalvens mage som gör att mjölk stelnar).

Jag har naivt gått genom livet och tänkt att man inte dödar en kalv varje gång man ska göra ost (och riktigt så är det ju inte heller, eftersom man inte dödar en kalv varje gång man vill göra Wallenbergare och sedan kastar allt som inte skall ner i stekpanna. Eller dödar en kalv varje gång man skall göra en snygg handväska och kastar allt utom 0,5kvm skinn.)

Men, vad jag i min naivitet trodde var att man använde vegetabiliskt framställd löpe.

Så är det alltså inte.

Således äter jag kalvmage varje gång jag äter ost. Och det får det att vända sig både i magen och huvudet på mig.

Att det är slaktrester i godis är en sak, för väldigt mycket plockgodis är gelatinfritt och således är det lätt att hitta godis som är OK.

Men att ost, som är en av mina bästa maträtter, en fantastisk smaksättare och en bra källa till protein, helt plötsligt skall vara off limits känns rätt kärvt. Jag är i sorg. Vet inte alls hur jag skall förhålla mig.

Min spontana "aldrig mer ost" är inte helt enkel, för ost finns i allt. Och jag är ledsen, men jag vill inte utsätta mig och min omvärld för ostvägran. Det är inte att göra det lätt för sig i livet.

Men så börjar jag tänka att jag ändå borde. Fast var går då gränsen? Jag äter ju mejeriprodukter, och det är inte heller helt snällt. För att inte tala om fisk och skaldjur (även om de varken är däggdjur eller har ögonfransar, som är min generella riktlinje för om ett djur är OK att äta eller inte). Och jag har, älskar och föredrar läderprodukter. Så det där tåget att djuren inte skall lida för min skull har redan gått.

Min kompromiss just nu är att jag inte köper ost med löpe, men äter om jag blir bjuden. Men som sagt, det vänder sig i magen och i huvudet på mig av tanken.

Till detta hörde jag idag en krönikör på radio som berättade att anledningen till att pommes frittes i Belgien är så goda är för att belgarna har en förkärlek till att fritera sin potatis i hästfett. Fy!

Det är inte lätt att vara Stockholmsvegetarian när vegetariska produkter tydligen inte är vegetariska.