Helvetes slem

För första gången på de dryga sex år som jag bott i min lägenhet tänker jag på vilken väg jag går hem på kvällen. Visst, jag brukar aldrig gå ensam genom Humlegården efter mörkrets inbrott, men det är ju lika självklart som att inte bada med brödrosten. Men när det kommer till gator har jag aldrig tänkt närmare på vilken väg jag tar.

Jag har, av ren vana och för att det är en mysig gata, brukat ta Skeppargatan hem. No more. Istället väljer jag nu större, mer upplysta och vältrafikerade alternativ.

Anledningen: den senaste veckans två (TVÅ!!) gruppvåldtäkter i Stockholm (Sundbyberg och Kungsträdgården), i kombination med medial uppmärksamhet kring Stureplansmännen och en 9-årig tjej som blev våldtagen när hon och hennes lillebror åkte pulka precis utanför sitt hus innan jul. 

Helvetes jävla våldtäktsmän! Vidriga fanskap. Jag FATTAR inte var det är för gen som driver vissa (tyvärr och bevisligen alldeles för många) män till att göra en sån sak. Varför detta behov av att hävda sin makt, och varför hävda den på det sättet? Fan, gör samma alla andra: slå på en säck, gå ut och spring skiten ur er, gå i terapi eller skrik allt vad lungorna har om ni har ångest, mindervärdeskomplex eller dålig självkänsla. Men ta inte ut den genom att förstöra någon annans liv.