Kaos i NYC

Man kan inte säga annat än att kriser är utvecklande.
Det som inte dödar det härdar.
Om det står mellan skratta och gråta så är det mer effektivt att skratta.

Jag är bara matt. Men jag skrattar fortfarande.

Hade det inte handlat om mina fyra bästa kompisar så hade jag nog dragit en filt över mig vid det här laget, men sjukt nog så njuter jag till fullo ändå, trots all kaos och allt slit.
Det ska pirra i magen, och det gör det. I en blandning av lycka och stress. Ibland, mest på kvällarna när det går upp för mig att dygnet tar slut för fort, är det övervägande stress. Men mestadels är det en bra 75-25-relation.

D day närmar sig med stormsteg, och det är lite ångestfyllt, dels för att det är mycket kvar att göra, men framförallt för att sen är det här underbart roliga och utvecklande över.