Jobb från London

Känner mig mäkta cosmopolitisk - här sitter jag med en lap top i knät och jobbar från London, närmare bestämt från Munthes lya, med öppen terrassdörr med fågelkvitter och grönska och gravar och ekorrar uoch annat storstadslikt tanför. Inledde Londondagen med nyckeldate med Elin, som övergick i frukost på ett mysigt café och sedan jobb från var sin sida soffbordet. Kanske är så man skall spendera sitt liv - jobbmässigt funkar det utmärkt so far och ombyte förnöjer.

Flighten hit var dock lite udda: Kiss Flights operated by Viking air. Någon som någonsin hört talas om någon av dem? Nä, tänkte det. Började med att jag bad om en adresslapp till väskan, men det hade de inga egna, utan jag fick en som de hade snott från Swiss. Det inger ändå förtroende att flygbolaget är så kostnadseffektivt att de inte slösar pengar på onödiga saker som bagagelappar, och dessutom signalerar det att de minsann inte behöver dela ut sådana då de aldrig tappat bort en väska någonsin. Sen visade det sig att jag var en av totalt 5 européer på hela flighten - resten var märkligt nog från Irak, och de stackarna fick ta en omväg ut på marken innan de fick gå ombord, mycket kosntigt.

Men alla kom ombord och det var frid och fröjd (eller nej, det var det inte, det var en jäkla massa skrikande ungar, men trots det lyckades jag sova rätt bra utspridd på mina tre säten, och stördes bara stundtals av den engelska teenage-mom'en som satt bakom mig och skrek ikapp med sitt barn "Shuuuuut uuuuuuuuuup!!! Amiiiiir shuuuuuuut uuuuuuup nooooow!!!" Jag trodde att mammor skulle vara snälla mot sina barn och försöka trösta när de grät, och att svordomar och onda blickar var för oss andra att dela ut till de små varelserna när de låter för mycket. Till och med jag tyckte lite synd om ungen, och konstaterade att moderskänslor kanske inte kommer naturligt med ett barn trots allt. Jag gör nog gott i att vänta en 10-15 år... )