Ännu en dag på jobbet

Varför är det så att de dagar som är stressigast och jobbigast på jobbet är de som känns mest stimulerande när man väl klarat sig igenom dem? Jag tolkar det som att jag pga den känslan aldrig kommer att kunna ha ett 9-5 jobb i kassan på ICA eller nåt annat där man vet mer eller mindre vad som kommer att hända under dagen redan när man kommer till jobbet. Måste försöka komma ihåg att påminna mig själv om detta alla dagar som jag önskar att jag hade det så. Men så är det väl - antingen har man ett ostimulerande jobb men massor av fritid och planeringsmöjligheter, eller så är det tvärt om.

Idag har jag, på mitt 9-22.30 jobb:

• Hatat, skrikit och svurit över teknik i allmänhet och min älskade Hanna i synnerhet, inte mindre än i fyra olika sammanhang. Har Hanna fått ett virus kanske? Får ta ner henne till Ronnie. Jag kommer att skrika sönder min hals och dessutom övar jag på att svära mindre, så det här jåller inte.
• Hunnit skvallra om Stackars Madde och Dumdumma Jonas på lunchen med alla tjejerna. Hejja Madde!
• Löst en potentiell katastrof på typ 5 min. Well done och thank God!!
• Tränat på jobbgymmet och för första ggn nånsin där lyckats få igång Spotify, vilket resulterade i BRA musik på högsta volym med en skrålande Sanna på löpbandet som joggade ikapp med Sahara Hotpants, och detta i sin tur resulterade i ett kul och svettigt pass. Bra!
• Haft ett trevligt och mycket givande nattligt samtal med Peter på Kosmonaut (som föregicks av ett mycket givande kvällssamtal med Andreas på Frans August) - jag älskar folk som också jobbar sent och inte loggar ut 16.59. De är för bra! Om jag inte gifter mig med en Ryss skall jag nog satsa på en Kosmonaut.

Sleep tight, over and out!