Snart.....

Nu börjar det verkligen dra ihop sig... Jag håller för fullt på att avsluta diversa småpill på jobbet, och har därmed en bra ursäkt för att slippa gå och träna efter mina makalösa 6,5 km i springtakt på Djurgården igår. Inte visste jag att Voltaren T hade mig som huvudmålgrupp.

Bella frågade när jag sist sprungit så långt. Svaret är: det har jag aldrig gjort. Varför springa när man kan rida, dansa balett, spela tennis, gå på gymnastik, cykla och lajja runt, tänkte jag fram tills jag var 14 år, och tittade föraktfullt på alla män i lite för korta shorts som sprang runt i elljusspåret i Smedslättsskogen.

Och varför springa när man kan gå, cykla och lajja runt, tänkte jag efter 14, när mitt felkonstruerade knä (thanks for nothing Pappa Flanders) satte P för ridning, balett (som jag förvisso slutat med för länge sen vid det laget), tennis (som jag också slutat med), gymnastik (jaja, jag hade slutat med det med) och allt annat sportigt.

Men nu har jag alltså tagit revansch i löpspåret, 29 år senare! Nåväl, givet dagens träningsvärk, vanliga värk och totala utmattning så vet jag inte om slaget är helt vunnet än, men jag ser det iaf som en delseger!