Om faran med att åka längdskidor

Under ledigheten åkte vi till Trysil. Och i Trysil åkte jag skidor för första gången på 14 år. 18 år om man räknar just längdskidor. Om man tar det i beaktande, och därtill lägger att jag avskyr att frysa, älskar semester i varma länder och har ett knä som gör att jag bara kan ha "tyngden på [ena] dalskidan, älskling", så säger det sig själv att det inte var mitt förstahandsval att göra under jul.

Men skam den som ger sig. Vi hyrde längdskidor och gav oss ut i spåren och allt gick dandy. Ända tills backen kom. Och med den behovet av att bromsa. Och med det smärtan och skräcken.

Samma sak följande dagar. Då var det Dödens backe som skulle övervinnas. Peter, tålmodig som en snäll gammal Golden Retriever, pepprade mig och sa med sin underbara röst blandad av lika delar entusiasm och trygghet, att "du visst klarar det älskling!" och "det gör inget om du ramlar, det går så långsamt". Jag trodde honom givetvis inte, men kämpade mig ner för det 1,5 km långa helvetet på glada 30 minuter (de andra åkte på 3).

En av gångerna skenade skidorna och jag störtade mot en relativt säker död i flera hundra meter utan möjlighet att vare sig bromsa eller svänga, tills jag äntligen hade turen att stanna mot en snödriva. Sen stod jag och skakade på spaghettiben i flera minuter, så den förmodade tidsvinsten till följd av detta ofrivilliga störtlopp gick med ens förlorad.

Men hur mycket jag än pläderade för riskerna med längdåkning fick jag bara Lilla-gumman-leenden till svar.

Så döm om min lycka när jag sedan läste om stackars Angela Merkel, som brutit höfterna och benen och allt vad det var under en längdskidåkning som gick i, enligt uppgift, mycket låg takt. (Förlåt Angela, jag menar på inget sätt att jag är glad över din skada, men det känns rätt bra att få vatten på min Det är livsfarligt att åka skidor-kvarn.)