Recension av Middag med Dita

HUR kan en människa vara så liten? Och så docklik? Bara för att jag är jätte själv så utgår jag ifrån att alla är runt 1,70, så även Dita. Och med klackar således normala 1,75-1,80 (tjejen jobbar ju ändå Loboutins). Men icke. Denna lilla lilla människa. Tänk er Maggie i storlek, fast med Cissis features, och med E-kupa. Och porslinsdocka rakt igenom. När hon skrattade var jag rädd att hon antingen skulle spricka (för det gör porslin om det skrattar) eller ta fram en kniv (som Onda Dockan Chucky).

Hennes PA Melissa var helt fantastisk - vanlig på alla sätt och vis i det att hon 1)såg mänsklig ut, 2) var normalliten, 3) var asrolig och bubblade på om allt och inget som vilken amerikan som helst (bland annat brättade hon att hon och Dita, som jobbat ihop i 10 år och därmed ser sig själva som ett gift par, brukar fördriva sina många och långa flygresor mellan Paris och LA med att spela Uno. Tydligen går det en Uno-revivalvåg i LA, och Hugh Heffner har Uno-kväll en gång i veckan på Palyboy Mansion. Dita brukar få inbjudningar till diverse tillställningar hos honom, men det enda Melissa vill gå på är Uno-nights - "We should team up and show those bunnys how to play and just kick their fyrru little asses" .You've gotta love her!).

Efter 30 min anslöt Dita, och alla blev helt tysta. Fick hon tilltalas direkt? Kunde hon andas? Var hon verklig? För er som har svårt att föreställa er en Maggie med Cissis drag och jättebröst i cool 40-tals styling kan ta en Barbie och doppa i vitt puder och sätta på henne en svart peruk. Ungefär lika liten, och ungefär lika galna proportioner. Om Barbie gett kvinnor sjuk uppfattning om hur en kvinnokropp skall se ut, och Dita är ett av offren, så tycker jag trots allt inte att hon dragit en nitlott (även om jag inte skulle tycka att det var värt att operera bort ett par revben, som ryktet säger. Eller aldrig vara i solen av rädsla för att bli brun. Eller vara 1,20 cm utan heels)...

Nä, jag är fortfarande tagen av denna lilla sak. Hon pratade inte så mycket utan satt mest med (hon var väl rädd för att spricka eller få en stark lust att sätta köttkniven i bordsgrannen), men frågan är hur man själv hade betett sig - fatta att sitta på en middag i ett främmande land med 15 pers varav man känner en väl och tre lite och resten inte alls, och de håller middagen till ens ära, och där ska man sitta och vara vacker. 365 dagar om året. Lite kocko. Men givet hur extremt gott det var på Le Rouge så skulle jag kunna tänka mig att ta det jobbet, ett halvår iaf.

Min kväll avslutades i varje fall lika flott som Ditas med att Hans skjutsade hem mig i S-klassen som Mercedes-Benz har lånat ut till Dita under hennes vistelse här, efter att han kört hem henne till hotellet.