Igår när vi var ute och gick gjorde jag en klassiker: promenerade rätt in i en vägskylt med näsan före. Den (skylten alltså, inte min lilla mininäsa) kan tyckas stor och svår att missa, men min hatt lyckades dölja den helt. Oklart dock hur jag kunde undgå att se stolpen - så stor är trots allt inte min hatt - men så var det i varje fall.
Själv kunde jag inte sluta skratta, eftersom det måste ha sett så obeskrivligt roligt ut. Edo, det enda vittnet, hade dock inte vett att se humorn i det, utan verkade mest bara väldigt orolig (för min näsa eller för mitt psyke kan man undra?). Otacksamt tycker jag, när jag bjöd på en sån fin show.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar