Vad ska jag säga? Det är en film som hänger sig kvar. Huvudpersonen, Sonja Richter, var fruktansvärt provocerande i sitt menlösa sätt att vara, men det var liksom hela grejen, vilket visade sig extra tydligt i slutet som hade en skön o oväntad twist. Så långt ifrån Scream man kan komma, och en film som pappa hade hatat (hade han stannat i salongen mer än 5 min hade jag blivit förvånad) och mamma fullkomligt älskat.
Skönt eftermingel på Vurma, med massor av intressanta filmtyper. Jag tror ändå att jag passade rätt bra in med mina svåra glasögon (de lever sitt eget liv, precis som SATC2-skorna).
Betyg på kvällen: 4 barjonetter (5 om jag hade druckit vin o mousserande, men jag ska ju leva nyttigt den här veckan så det bidde inget med det)
Published with Blogger-droid v1.5.2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar