Andan i halsen

Fredag kl 23.45: Just sprungit halvmaran - i högklackat och med två väskor på armen! Sjukt stolt! Idag var den förlagd till Paris Charles des Gaulles. Rutten gick mellan mitt Sthlm-Paris-plan på en terminal, till mitt anslutningsflyg på en helt annan terminal. Jag var helt svettig när jag kom fram. Men jag hann till boardingen. Med råge, visade det sig, eftersom det var nåt meck med planet (tur att Air France inte har några störtningar i typ Atlanten på sitt samvete nyligen, och tur att det inte skrivs om några upphittade svarta lådor). Så nu har jag suttit och pustat ut i nästan en timme. Men löparskorna, de högklackade, har jag inte tagit av mig än, trots att fotsulorna bränner. Jag är nämligen mån om att boarda snygg, i den otroligt naiva förhoppningen att, någon gång, en straight steward (redan där faller resonemanget platt) skall få för sig att uppgradrera mig till första klass. Så fort den chansen är utesluten åker gympaskorna på. Mina fötter ber mig att ge upp hoppet, men resten av mig håller envist fast vid det. När jag nu nyss gick igenom min (förhoppningsvis) framtida avdelning mötte jag nämligen en trevlig herre med en massa flygbling på skjortan, som jag så bedårande jag bara kunde på min bästa franska frågade om jag fick stanna kvar där. Han svarade att det självklart gick bra, men jag är rädd att han inte menade allvar. Eller så gjorde han det. I så fall ser jag framför mig hur han kommer och knackar mig på axeln strax (eller om 5 min - det tar ett tag att gå bak till rad 41) och ber mig följa med fram. Det verkar ändå inte heeelt otroligt väl? Sist jag flög långt med AF blev jag bjuden på skumpa av stewarden på bortvägen, och fick hänga i cockpit på hemvägen. Så jag har ändå lite fog för mina höga förhoppningar. Jag fortsätter hålla tummarna!'>Note: Just sprungit halvmaran - i

Published with Blogger-droid v1.6.7