I helgen var jag på konferens arrangerad av en resebyrå som inte kommer att få så många rekommendationer av oss på MEC. Det började med att de inte visste att planet de hade chartrat åt oss var så litet att det inte bara behövde göra ett tankstopp i tyskland på vägen ner till Nice, utan även hade en maxfart i klass med min cykel. Så resan som i allas ögon borde ha tagit 3h, och som enligt schemat skulle ta 4,5h, tog 7h. Sen följde en rad oklara logistikmissar, som, som en grande finale, avslutades med att planet fick flygförbud under tankstoppet på vägen hem. Så vi har bott i Köln en natt. I ett inrökt hotellrum på flygplatsen. Med en servitör som muckade gräl med oss när vi beställde mat. Men de visade iaf porr på löpbands-TV'n ryktades det om, så det var ju alltid något.
Men utöver att logistiken lämnade en del att önska hade vi en riktigt grym resa! Lagom seriösa konferenspass, roliga middagar, fint väder.... Och så såklart en galen natt i Monaco, som slutade i Cannes. Efter en förfest på hotellet, där Gabbe och jag sprang runt med ett foto av våra monogaskiska kopior Albert och Charlene, samt poserande blev kringkörda på en bagagevagn av Pontus, ville Gabbe och jag ut på stan. Men utanför hotellet stod ingen taxi att finna. Istället hittade vi ett Hugh/bunny-par, som frågade om vi ville med på fest. (Att de tidigare frågat Hilda om en tre visste vi inte då, och hade vi vetat det kan det eventuellt haft en inverkan på vårt svar). - Vart då?, frågade vi. - I Cannes, svarade de. Och sen överlade vi i ungefär två sekunder innan vi hoppade in i bilen. (Under vår långa betänketid hade vi iaf fått reda på att chauffören var nykterist, så mamma och pappa, inte vara rädda).
En skön timmes bilresa senare befann vi oss utanför ett provisoriskt Filmfestival-VIP Room. Och självklart är den första jag springer in i när vi kommer in Bruno, som fortfarande verkar vara värd på VIP, precis som år 2000 när jag jag hängde på systerklubben i Paris fem dagar i veckan. Skönt att veta att allt är sig likt. Därefter följde en klubbvistelse full av dekadens, som nådde sin kulmen när Gabbe av misstag förvillade sig ner i backstageområdet. Helt till sig i trasorna kallar han ner mig till detta himmelrike av allt från dvärgar till 2,5m långa transor. Och där, längst inne, ett rekvisitarum som inte var av denna värld. Jag kom ut därifrån med en svart peruk, en gardin-tassle runt halsen, ett par blinkande djävulshorn och en självlysande flaska champagne, och sen var kvällen komplett. Som bonus hittade vi mirakulöst nog vårt Hugh/bunnypar igen bland folkmassorna. De ville lämpligt nog åka hem samtidigt med oss, så vi kunde slumra sött i baksätet hela vägen hem, för att slutligen få sova i 2h innan det var dags att packa ihop och åka hem.
Och nu, 45 restimmar och lika många roliga minnen senare senare är jag nu åter hemma, mör som en Rocchetta Nervinsk get.
