Rockyoga

Det här kan bli intressant...

Yummie!

Jag valde plikten framför läsandet. Resultatet av min egen matexpedition gör mig nästan lika otålig som boken.

Att det tagit oss ända fram till 2013 att komma på att skaldjur med fördel kan konkurrera med (/ut) allt Emil i Lönnebergakrafs på julbordet!

Fast!

Ojojoj, den här riskerar att krossa alla mina planer för idag.

Jag fick Expeditionen i födelsedagspresent i oktober men började läsa den först igår. Och nu vill jag inte sluta. Jag, som vanligtvis är så morgontrött och ett stort fan av att ligga och dra mig halvsovandes både länge och väl, skuttade upp ur sängen idag bara för att få komma vidare i boken.

Nu är det en kramp mellan förnuft och känsla (eller plikt och mod om du så vill): ska jag göra allt på min långa to do, bestående av allt från inköp av skaldjur till julbordet och de sista klapparna till ett yogapass, eller ska jag ligga kvar och läsa fram till lunchen med kompisarna?

Jag må vara djurvän...

Jag är förvisso inte ett fan av att döda djur, inte ens spindlar. Men den här bloggposten som Cissi skickade mig är ändå väldigt inspirerande och sann och talande och välillustrerad och... usch, jag lider med den stackars bloggflickan Hyperbole and Half som bor med alla spindlar! 

Jag tar framförallt med mig visdomen att "It is OK to hate spiders".

JAG HATAR SPINDLAR!

Peter och jag dansar in julen

Peter övertalade mig att öva in ett litet dansnummer så här lagom till jul, och jag gick med på det under villkoret att vi skulle ha matchande kläder, samt att vi kunde låna hans kontor för att öva. 

Det blev ändå rätt bra tycker jag (även om min hatt sitter lite skevt) - så bra att vi bestämde oss för att göra några till, lite mer påkostade varianter: en spansk (jag är ju svag för kastanjetter) och en line dance (Peter är grym på det, från tiden i Austin kan man tänka).

Bra julbord, sång, släkt och larver

Helgen bjöd på mycket trevligt.

Något trött efter Luciafesten avnjöt vi ett bättre julbord med Klanen – the extended version – på Edsbacka Wärdshus. Till min stora lycka fanns det ett skaldjursbord, så jag sket i sillen (inte bokstavligt, där går även min gräns), tog bara symboliskt av laxen (ett strategiskt misstag, helt klart, även om den var väldigt god) och bortprioriterade resten, för att istället gå all in på sikrommen. Avrundat med ett berg frisbeesallad och lite ris a la Malta blev det ett av mina bästa julbord hittills.

Därefter, nu inte bara trött utan även mätt, direkt till genrep för julkonserten. Och därefter, inte helt otippat, julkonsert – en väldigt rolig sådan. De närmast sörjande hade gjort sin plikt genom att köpa biljetter, så Eric Ericssonhallen var fullsatt.

Direkt vidare, nu trött, mätt, hes och endorfinrusig, till familjemiddag på Skeppsholmen, den här gången med mina folks. Trots att vi körde i princip hela mammas sida av släkten kom vi inte ens upp i det antal som Peters familjs vanliga söndagsmiddagar består av. Vad kan jag säga? Vi är få men naggande goda.

Söndagen bestod av en välbehövlig dag av hemmafix (Lave, som varit borta i ett par dagar, hittades och fick en liten pumpa att äta/bo i, t.ex. Det var ett kärt återseende och det var med stort intresse som vi följde hans mumsande väg in i pumpan) och enormt massa julpyssel: jag har tagit fram min adventsljusstake (bättre sent än aldrig), införskaffat en ny ljusslinga till ballen, tänt ljuslyktor på densamma och, hör och häpna, skickat julkort. Jag! Sjukt. För att kompensera myset avslutade vi helgen med att kolla på splatterfilmen The Woman. 

Luciafest!

På väg till Luciamiddag. Jag är ängel utan vingar. Men med desto mer guldglitter och mikrofonfrilla.

Välkommen Lave!

Sedan i morse är Lave av Isbergssalladshufvud - så heter han - installerad i sitt nya hem i blomkrukan i köket. För att inte omställningen skulle bli för stor fick han med sig en rejäl bit sallad i flytten.

Vi ser med spänning fram emot att följa Laves väg från larv till puppa till färdigt djur, och hoppas på att han kommer att bli något vackert och inte något läskigt. Och att han överlever! Vi har dålig koll på hur man håller en larv vid liv, men tänker att om han klarat några dagar i kylskåp borde man klara det mesta. Bara han inte dör av värmeslag!

Usch, det här kan bli lika traumatiskt och psykiskt påfrestande som när jag under mina två månader som ägare till guldfiskarna Stevie & Wanda dagligen oroade mig för att de skulle dö (vilket de sedermera gjorde, mycket tragiskt, men det är en lång och annan historia).

Välkommen Lave!

Vad gör jag nu?!

Ojojoj, vad gör jag nu? Jag hittade precis en livs levande larv (den söta varianten med små ben och ansikte som blir en fjäril eller något) i mitt salladshuvud. Jag kan inte kasta honom i soporna, för då blir han uppeldad på sikt. Och det är iskallt ute, han skulle frysa ihjäl direkt!

Jag tror att jag får sätta honom på din salladsbit i min enda krukväxt och hoppas på att vi får en fin gemenskap, och att han förstår att stanna där och inte får för sig att ge sig ut på äventyr i köket.

Livet de Luxemburg

Luxemburg i helgen: hälsa på Lotta och Nils med Peter.

"Sanna tvingade oss att gå upp kl 4"-tidig flight. Upphämtade av Nils på flygplatsen. Studiebesök hos Lotta på EU-domstolen - Mad Men gone mad style på bygget. Promenad på stan. Lilleputtgulligt. Studiebesök på Nils kontor - The Office gone poor.

Lyxig middag hemma: bland annat frisbeesallad, ostron (som krävde avbrott i matlagningen då vi var tvungna att konsultera Youtube för att lära oss öppna dem rätt), havskräftor (som krävde avbrott i matlagningen då vi till vår förvåning upptäckte att de var råa och därför var tvungna att konsultera Google för att lära oss ett bra recept för att lösa krisen), ostar, och jordgubbar (som krävde avbrott i ätandet då vi var tvungna ta en mättnadspaus).

Lördag: World Bazaar. Vi åt och drack oss igenom Tjeckien, Schweiz, Filippinerna, Österrike, Libanon, Frankrike, Luxemburg, Ryssland, Pakistan, Sydkorea, Peru och Litauen, i sällskap av storhertigfamiljen. Stor uppståndelse.

Middag och dans på stan tills fötterna värkte.

Söndag: frulle med Lotta. Promenad genom stan med alla. Julmarknader. Tomten var där.

Hem igen. Mätta.

Det varLuxemburg det, där siffertrollande expats i gråzonen är i majoritet, de statligt anställda alla är höginkomsttagare och franska, tyska, engelska och luxemburgska mixas flitigt.

Kvällens underhållning

Middag: 20:-
Netflixabonnemang: 79:-
Minspelet hos den nyinflyttade och ganska berusade grannen, som i 30 sekunder kämpat med att få sin nyckel att passa i mitt lås innan jag slutligen öppnar dörren inifrån och frågar om han gått fel: price less.

Hans ansiktsuttryck gick från "Vem fasen är den främmande tjejen i min lägenhet?" 5 sek)  via "Var är jag?" (2 sek) till "Shit!" efter att han läst ett annat än sitt namn på dörren. Hans kompisar skrattade åt honom hela vägen ner till fyran.

Stackarn. Det är inte lätt att hitta hem alla gånger.